ment för den unge mannen, sägande: Här får jag presentera för er Skuldfrid Smidt.n Skuldfrid; Skuldfrid, upprepade Lotbard, liksom detta namn på en gång frapperat och uppväckt ett plågsamt minne i hans själ. Ja, nu minnes jag. Ni har verkligen detta besynnerliga namn. Detta namn, som ljöd så anderligt i mina öron, då jag första gången hörde: det. Och när var det? SÅh, jag hörde det en gång ropas af någon, svarade Lothard. : Derpå tillade han afbrytande: Hvem ämnar ni dessa bär?, Skuldfrid berättade att hon sjelf odlat och nu ämnade dem åt moster Sara. Samtalet kom derigenom in på ett likgiltigt gebit och vände sig en stund omkring blommor. Vid skiljevägen, som förde till Junta, stannade Lothard. Han kastade sig ned i gräset för att afvakta Skuldfrids återvändande till hemmet. De tankar, som sysselsatte den unge mannen, måste hafva varit allt annat utom behagliga, ty ett drag af djupt svårmod hvilade öfver pannan. Slutligen syntes Skuldfrid åter, leende och strålande af fröjd. Lothard gick henne till mötes. Hvad ni ser glad ut, sade ban. Helt säkert har ni i utbyte för edra jordgubbar fått någon rätt angenäm underrättelse. Ni har gissat rätt. I morgon komma min vän och Tage hem. Ack! jag är så glad att åter få träffa dem., Lothard svarade icke ett ord, utan gick tigande svid hennes sida. Skuldfrid, som förgäfves väntade att han skulle säga något, yttrade slutligen, då han fortfor med sin tystnad: vÄr ni nu åter missnöjd? Medgif att ni alltid någon stund, under vår korta sammanvaro, måste vara det. Jag är icke missnöjd, allra minst på er;