hvarje gång de skildes åt hade hon ekt någon ny och älskvärd egenskap hos honom. Visserligen föreföll han ibland oförklarligt ombytlig i sitt sätt. Han kunde ifrån att vara glad och skämtsam blifva mörk och mulen, och då talade han med ett visst, bittert hån, som plågade Skuldfrid. Dessa utbrott af förändrad sinnesstämning inträffade alltid; om Skuldfrid under samtalet kom att nämna antingen Aberneys eller Tages namn. Eljest var han snillrik och egde en lätthet att med poetisk blick uppfatta och beskrifva allt. I sitt sätt var han vördnadsfull cch stundom tillbakadragen. Det syntes tydligt att han var liksom rädd att på något förtroligt sätt närma sig henne. De trenne veckor, som Aberney sagt sig dröja borta, hade sålunda flytt för Skulfrid utan att bon märkte det, så bastigt hade de ilat. Det var en vacker lördagseftermiddag i Juli, som bon vandrade af från Ektorp till Junta, för att öfverraska moster Sara med några präktiga jordgubbar, odlade och plockade af Skuldfrid sjelf. Såsom vanligt mötte henne främlingen vid kröknivgen af skogsvägen. Vet ni hvad jag gick och tänkte på ? frågade hon. Nej, men jag hoppas ni säger mig det., Jo, att detnu är nära två månader sedan vi först sammanträffade, och äcnu vet jag hvarken ert namn eller hvem ni är. Jag har aldrig kommit att tänka derpå förr äni dag., Och hvarföre just i dag?. . Derföre att jag helt nyss hörde Annika nämna Öet förhatliga namnet på egaren af Kronobro., Förhatliga namneth, sade ni?. . Ja, det är för mig förhatligt, derföre att det framkallar minnet af en skymf. Men låt oss icke tala derom. Min mor och min själasörjare bafva lärt mig att man bör förlåta och