ker, att jag bra gerna hade hört den än en gång. Sjunger professor Aberney?x Om han sjunger! utropade Skuldfrid med en ton, som om han gjort en helt hednisk fråga: lian, som har en så grann och stark stämma. Moster Sara har sagt att han varit omtalad för: sina kompositioner och sin sång. å s Den mannen eger således alla möjliga egenskaper och talenter,, sade Lothard med ett ironiskt leende. Om ni tillåter, tala vi icke mera om honom., Och hvarföre? Jag förstår er icke Så mycket bättre. Har ni redan glömt frågan i mitt bref? Skuldfrid kunde. omöjligt afhålla sig ifrån att skratta, då hon nu erinrade sig den, så löjligt föreföll det henne att någon kunde tänsa på att Aberney, hennes faderlige vän, skulle kunna blifva hennes man. Skuldfrids silfverklingande skratt blåste bort de mörka tankarna i Lothards själ. Er fråga har jag ju besvarat, och den är ju så ytterst löjlig, att jag icke begriper huru ni kan återkomma till den. Samtalet återfördes snart till Italien, och hastigt flydde tiden. När solen gömde sig bakom skogen, bjöd Skuldfrid främlingen farväl. Efter den aftonen gjorde Skuldfrid bvarje qväll en promenad, och svart sträckte sig dessa hennes utflykter ända till Junta för att helsa på moster Sara, som nu bade det alldeles ofantligt ensamt, emedan bon icke egde sin kära systerson att smågröla på. . Skuldfrid blef särdeles välkommen, och gumman visste icke huru väl hon-ville. På alla den unga flickans primenader fogade slumpen att hon! sammanträffade med främlingen, och för