Aftonbladet – 1 november 1860, sida 3

. Lasarettet. Barnhuset. Bref från Köpenhamn. Den 26 Oktober. Den danska riksdagen, hvilken egentligen nyss börjat, medan den svenska gjort sig i ordning att sluta, har icke tills dato företett någonting rätt märkligt, men åtskilligt torde komma. Ännu sysselsätter man sig till stor del med sådana frågor, som t. ex. den om förbud mot lösa hundar i Dyrehavenn, eller om huruvida en ledamot af:Folkethinget, hr öfverste Tscherning, kan, strängt taget, ha. lof till att från sin riksdagsmannaplats yttra sig om crinoline-centrumpx, om lögnmodernan, och i samma andedrag om Dagbladets franska veckoöfversigt; men det är anledning tro, att saker af större vigt icke skola uteblifva, Aufvudsakligast torde det komma att resa sig från åtskilliga punkter en liten storm mot finansministern, och det glunkas om att revisorernas berättelse denna gång innefattar flera, mer än vanligt stränga anmärkningar. Man förutser, att äfven i anledning häraf vissa förvecklingar skola uppstå, dervid inrikesministern Monrad skall få ytterst svårt att reda sig sjelf, utan att blotta sin kollega, Fenger, den der dessutom icke synes kunna undgå att åter råka i klämma särskildt i och för vissa med jernbanesaken sammanhang egande detaljer , hvilka Blixen Finecke i våras srörde upp på ett närgånget sätt, och hvilka nog snart skola börja att ånyo spöka på riksdagen. Huruvida mellan allt detta någon kabinettsfråga skall dyka upp, vill jag låta vara oafgjordt, men i sjelfva verket behöfves det ej heller, enär ministerens hela ställning i alla fall fortfar och måste fortfara att vara ytterst prekär. Att en partiell förändring förestod och knappast kunde undgås, var allmänt antaget redan för flera veckor sedan; man väntade flera dagar med bestämdhet att se den officiella tillkännagitfvelsen om åtminstone hrr Raaslöffs och Wolfbagens afgång. Det har alltså väckt någon förvåning, att dessa ministrar likväl sitta qvar; men det är vid närmare påseende uppenbart, att detta endast och allenast är med omständigheternas nåde: Det blir allt klarare och klarare att hr konseljpresidenten hyser den fruktan, att rör han endast det allraminsta vid den ömtåliga kombination, för hvilken ban har den kinkiga äran att stå i spetsen, kan det lätt hända att alltsammans på en gång ramlar; man känner huru ofta detta sker med gamla hus, så fort man börjar endast peta på en och annan sten, och han fortfar derföre hellre med att i det allralängsta låta det stå som det står, eburu ett och annat af byggningen är så pass fullfärdigt, att vissa artiklar i vissa tidningar, riktade mot t. ex. ministern för Holstein, kunna betraktas som ett slags pålar med avis au publico om att icke passera alltför nära förbi. Men när så är förbållandet, förstår man också lätt, att det icke erfordras någon jordbäfning för att störta byggeraget, utan att ett ganska vanligt blåsväder gerna när som helst kan uträtta detta. Den lilla mellanrikslagen: om exekutiva domars reciprocitet, till hvilken den svenska regeringen har tagit initiativet, är nu förelagd äfven landsthbinget bärstädes, och kommer utan tvifvel att gå igenom med pukor och trumpeter. Vid första läsningen uppstod Lehmann och begagnade tillfället att uttala sig i skandinavisk riktning; det är en tonart, i hvilken man icke på mycket länge hört denne snillrike statsman, fordom så skandinavisk, sjunga ut, och det ådrog sig derföre någon uppmärksamhet. Lehmann är för öfrigt, jemte det doktrinära partiet, i en afgjord minoritet i landsthinget, ja denna clique har uppenbart redan under denna sessions första veckor krympt ihop till någonting ännu vida obetydligare än den var under förra sessionen; det är väl med knapp nöd den nu kan räkna sig utgöra en tredjedel af thinget, och desertionerna hafva sannolikt icke slutat ännu, oaktadt den verkligen stora och betydande talang just Lebmann denna gång utvecklar för att hålla partiet samman. De, hvilka draga slutsatser af Lehmanns nuvarande kryhet — han tyckes verkligen mindre, än på länge, vara anfäktad af sin sjuklighet — föreställa sig möjligheten af hans inträdande 1 ministeren, posito som inrikesminister, och hans sednaste skandinaviska uppträdande sättes då af samma konjekturalpolitici i sammanhang med denna hans möjliga fundering att åter komma till delaktighet i den högsta styrelsen; men alla dessa förmodanden tyckas mig förlora mycket af sitt berättigande redan inför den omständigheten, att Lebmann. sjelf vid flera färska tillfällen på ett ganska bestämdt sätt man och man emellan yttrat någonting liknande en fattad föresats, att icke för något pris öfvergifva den lugna och hedrande plats han redan innebar såsom amtman i Jylland. En intressant deputation, bestående if konsul Gad från Helsingör och konungens adjusant löjtnant de la Laing, afgår i dessa dagar, såframt den ej redan är afgången, härifrån till Stockholm för att derstädes hemta ett — tfrimuraredokument af den betydelsefulla och sakrosankta beskaffenhet, att det hvarken lä1er kunnat befordras med posten eller med