Aftonbladet – 1 november 1860, sida 3

RR ne bestå af unga, sjelfständiga och frisinnade adelsmän. Dessas revisionsberättelse lärer vara af ett högst ampert och i flera hänseenden märkligt innehåll, hvilket haft till följd, att man länge väntat att få se den publicerad, bvilket troligen allrig kommer att ske). Den bildning Finland eger, och hvilken trots det andliga prohibitivsystemet hållit någorlunda jemna: steg med tidsutvecklingen, Måste föda ett sträfvande efter en friare sjelfverksamhet och mera sammanhängande och planmässiga förbättringar på sambhällslifvets särskildta områden. Öfverallt, i hvarjehanda möten, uti komitearbeten för ekonomiska ändamål, vid akademiska fester o.s. v., ser man framträda eller framskymta fordran på en landtdag, som kunde bli i tillfälle att sammanfatta och på ett kraftigt sätt uttrycka landets behof och önskningar. Denna fordran blir med hvarje dag alltmera oafvislig. Förgäfves mana de fega, att man icke bör sträcka sina önskningar för långt, emedan man då kan äfventyra att förlora det goda man har; förgäfves vädjar konservatismen till egoismen och snikenheten, genom att förespegla, dels att en landtdag kostar ganska mycket, dels att den skall leda derhän, att nya skatter bli beviljade, hvarigenom Finland kommer ur den herrliga undantagsställning, hvari det enligt deras förmenande befinner sig, att vara det enda land i verlden, der skatterna på de sednaste femtio åren icke blifvit förökade, men som indock under tiden gjort hvarjehanda allmännyttiga företag och derigenom betydligt framskridit i välmåga. Deras antal är numera mycket ringa, hvilka låta bedåra sig af detta tal om Finland såom ett riktigt Eldorado i finansielt hänseende. Man vet mer än väl, att om ock Finland, såsom sakerna nu äro ställda, har sin egen statsbudget och är befriadt från åtskilliga utgifter med afseende på försvaret och förhållandet i allmänhet till främmande stater, hvilka utgifter ryska statskassan bestrider, så är det dock tvenne vägar, på hvilka Finland får skatta till Ryssland, och det i den grad, att någon sjelfständig och högre utveckling af kraft och nationalvälmåga icke kan ega rum, så länge en sådan sakernas ställning fortfar. Den ena af dessa vägar är Finlanas 5fversvämmande af det eländiga ryska pappersmyntet, dessa msilfversedlar, såsom de belt naivt kallas i ett kejserligt manifest af 1840 till skilnad från de gamla pappersrublarne, och hvilka nu ovägerligen skola i Finland mottagas och gälla lika med verkligt silfvermynt. Den ryska statens dåliga affärer lägga derigenom hela sin blytyngd förlamande på Finlands affärslif, och det är otänkbart att det kan erhålla någon lyftning och sjelfständighet, förr än den nya finska myntenheten, marken, blir den enda i landet gällande, och en kursberäkning etablerad melian densamma och den ryska rubeln. Den andra stora tribut, som Finland får sidkännas till Ryssland, består i den stora massa af intelligens, som drages bort från landet för att tjena Ryssland i dess armåer. Van räknar, att för närvarande icke mindre in 2000 finnar skola tjena såsom officerare i len ryska armån joch de utgöra, enligt svänga sammanstämmande opartiska omdömen, i afseende på bildning samt moralisk och fysisk kraft, det bästa och kärnfullaste element i lenna arn En och annan kortsynt finne san visserligen betrakta det såsom en fördel, tt emhetsmän och ståndspersoner härigenon va ett lätt tillfälle att få sina söner försörjdan; nen de mera tänkande beklaga bittert den stora fond af bildning och intelligent förmåga, som härigenom går förlorad för landet och wilken, använd til fördel för Finland uti ndustrien och näringarne eller på andia mråden, skulle bidraga i hög grad till lanlets framåtskridande i kultur. Oviljan öfver det motstånd, som reser sig aot de önskningar och förhoppningar, hvilka ysas af rörelseelementerna i Finland, vänder ig företrädesvis mot den nuvarande generaluvernören, grefve Berg. Såvidt jag kunde inna af samtal med personer ur olika samvällsklasser, var förbittrinpgen mot honom allaän och intensiv till en grad, hvarom ban jelf näppeligen kan göra sig någon föreställing, då den oftentliga pressen bär tvängsröja och hdn bland de af honom berornde mbetsmännen och på sina resor 1 landsbygien endast är van att höra smicker samt se örbindliga, leende och förnöjda ansigten. Aan förnekar honom i ke en viss välmening ch raskbet i fråga om ett och annat, som an tjena tyl landets gagn och förkofran, ven till följ! af bela sitt föregående lif och in karakter är ban helt och hället olämplig åsom chef för administrationen i Finland. såsom generalguvernör i Wolhynien eller i Astracban eller någon annan rysk provins .kulle han måbända vara ganska utmärkt. Ven trots allt har Finland icke erhållit kaakteren af ett ryskt guvernement, Det personliga oberoendets, den individuella friheens känsla, som till följd af de från försångna tider bestående lagar och institutioner ortlefver hos befolkningen, är någonting, som len ryske generalen icke kan fatta; han stö:er derföre oupphörligt emot och sårar nationälkänslan på dess ömtåligaste sidor, så t.ex. senom den fiendtliga och förföljande ställing ban till följd af sårad fåfänga intagit mot universitetet och dess ungdom, som utvöra finska folkets ögonstenar. Det sätt, hvarpå han låter censuren handbafvas, öfverskrider allt hvad man bittills sett i Finland i len vägen och vittnar derom, att han, i en skarp kontrast mot sin egen monarks offentigen uttalade och äfven i handling manifesterade åsigter, icke har det ringaste begrepp om den offentliga pressens värde och bestämmelse, atan bandhafver vården om densamma såsom man kunde vänta åf en rysk general, som vore befälhafvare uti en nyss intagen fiendtlig stad. å Det var från Saima kanal jag kom in på Aessa betraktelser öfver den närvarande ställningen. Återvändandle till Saima kanal följer SE 2 a RR UVA ARA