Aftonbladet – 1 november 1860, sida 2

Säg mig, är ert hat till mina landsmän nationelt, eller har det någon enskild orsak? Vid denna fråga fixerade hän henne skarpt, Jag har insupit det med modersmjölken, och så långt jag kan tänka tillbaka har jag med ordet ryss betecknat det onda. När jag var tolf år, skulle en liten enskild tilldragelse komma och liksofn bekräfta denna min inrotade afsky; och allt sammanlagdt har gjort att jag verkligen sjelf förvånar mig öfver att jag, utan all obenägenhet, ser och talar vid er. Upptäckten att jag var ryss gjorde likväl ett så obehagligt intryck, att följden deraf blef en bruten fot. Jag skall alltid få på mitt samvete de veckor af plåga ni derför utstått. Vill ni ej sätta er. Ifrån kullen här se vi den vackra insjön. Han erbjöd Skuldfrid handen för att hjelpa benne; men hon hoppade öfver diket utan all hjelp. Lothard följde henne, och sedan de en stund stått och betraktat sjön, som syntes genom öppningen i skogen, fördes samtalet så småningom ifrån Finland till andra trakter, dem Lothard, i egenskap af sjöofficer, besökt, och hvilka han beskref med särdeles lifliga färger. Båda hade satt sig under ett stort träd, hvars lummiga krona sakta skakade sina löfverk öfver deras hufvuden. Med spändt intresse lyssnade Skuldfrid till skildringarne öfver Italien. Med lifliga och bjerta färger talade Lothard om en afton i Venedig, då han gjort en utfärd åt Lagunerna, under det gondolieren sjöng en af dessa glödande sånger, som karakterisera söderns folk. Det var väl der ni lärde er den sång ni sjöng i går afton, inföll Skuldfrid. (Forts. följer.)