Aftonbladet – 1 november 1860, sida 2

och fram till skogsvägen. Hon hade icke förr vikit af på densamma, än Lothard, med blottadt hufvud, stod framför henne. Ni har varit mycket grym, sade han, son: dömt mig till en så lång väntan. Jag bade hoppats att er godhet skulle tala till min förmån. Det är ju endast tvenne dagar sedan vi träffades., sade Skuldfrid leende, Endast, säger ni. Nå väl, för er, som af fruktan att sammantiäffa med mig icke vågat er utom grindarne, har tiden säkert varit kort. Tonen var litet bitter och ögat blickade helt mörkt på den unga flickan. För att säga sanningen måste jag tillstå att dessa dagar förefallit mig rätt långa. Jag bar mycket tänkt på er under dem. Lothards panna ljusnade. Hvad ni är god, som säger mig det. Och hvarföre skulle jag icke säga det? Skuldfrid såg på honom med en blick, som alldeles förskingrade de ljufva illusioner egenkärleken helt ögonblickligen skapade. Jag har önskat fråga er hvarföre ni såg så missnöjd ut, då vi sist skildes. Bestämdt hade jag ropat er tillbaka för att göra frågan, om ni ej lemnat mig så hastigt. Nu vill jag bra gerna veta hvad som framkallade ert förindrade uppförande., Behöfver jag verkligen säga det? Helt visst efter jag frågar. Och likväl, om nm tänker på ämnet för vårt samtal, borde ni finna lösningen på gåtan. De promenerade långsamt vägen framåt. Nej, sannerligen om jag kan förstå hvad som kunde göra er missnöjd. Icke missnöjd, det är ej rätta ordet, utan sorgsen, jag kände... lika mycket hvad. Efter ni icke gissat orsaken, så bespara mig att säga den.n Som ni behagar. Jag vill icke plåga er