Aftonbladet – 1 november 1860, sida 1

Tackh Lothard gjorde en förbindlig bugning. fö en stund pratade de båda unga, hvarefter Skuldfrid reste sig för att återvända hem. Får jag icke heller nu ledsaga er? frågade Lothbard. Har icke vårt korta samtal så mycket kunnat minska fördomen emot min nation, att ni vill taga min arm?, Huru litet känner ni mitt finska lynne, om ni tror att någon tid eller Hågra förhållanden utplåna en fördom den jag en gång fattat. Jag är, som mina landsmäv, envis såväli godt som ondtp. Ni vägrar således att taga min arm? Jal t Ni är en högst egendomlig flicka; med en uppriktighet som stundom frapperar. I denna uppriktighets haton bjuder jag e nu farväl. ; Jag får således icke följa er? Nej, Skuldfrid reste sig upp. Orsaken är att jag icke meddelat någon bekantskapen med er; hvarföre jag ej gjört det, förstår jag icke sjelf. Jag jvet endast att det varit mig omöjligt att få berättelsen derom öfver mina läppar, och det oaktädt jag flera gånger fast beslutat att tåla om det för min vän: Er vän är förmodligen en lekkamrat? Åh nej, det är... ... Skuldfrid tvärtystnade. För hennes minne stod Lothards bref, deruti han frågade om Aberney skulle blifva hennes män: sÅterigen ett. aforott. kanske min fråga var ograbnlaga? Det bliztrade tilli Lothards ögon. Ack nej! Meu det är ert sista bref som vållår all oreda, och som gjorde att jag nu kom af mig. Min vän är professor Aberney, tilläde hon med ett Visst eftertyck: Heän har varit mig en far, en lärare och omhuldat mig