Aftonbladet – 1 november 1860, sida 1

benne, aftog han vördnadsfullt mössan, sägande: AS Jag tackar er för det ni icke vände om vid min åsyn. Ni bade dermed gifvit tillkänna att ni ej önskade sammanträffa med mig. : Jag har hela dagen önskat, det ödet än en gång skulle föra. våra vägar sammanv, svafade Skuldfrid leende och med en varm färg på sina sjuttonåriga kinder. För att om möjligt hjelpa ödet uppfylla min önskan, bar jag i dag, för första gången, begifvit mig ut på egen hand. g Den okonstlade ton, hvarmed detta sades, satte Lothard i verklig förlägenhet. Det för hans egenkärlek smickrande i att hon önskade! träffa honom -gickvalldeles förloradt: Hon talade ju derom.ssåsomsom den naturligaste sak i verlden, alldeles med samma röst, :som ifall det varit frågan: om en-skolkamrat; eller gammal bekant: Och likväl stannade ni helt tvekande vid min åsyn; återtog Lothard, som icke rätt visste hvad han skulle säga. Det var helt naturligt. Vi äro i det hela så obekanta, att jab just funderade på ...Skuldfrid höllsupp och smålog såsom ett barn sler då det ämnar säga något skälmaktigt. På: hvad? Pår huru god sni.i dag varit emot mig?. Åh nej, på om jag icke borde vara ond på er. pPå mig? Och hvarföre? Derföre att ni med edra bref satt mig i förlägenbeto SÅR Det förstår jag icke. Vill ni ej taga min arm? Skuldfrid såg på honom, skakade sedan skrattande sitt vackra hufvud och svarade: En finsk flicka kan icke gerna stödja sig på en rysk officer. Det vore ett fiendtligt stöd.