Aftonbladet – 31 oktober 1860, sida 2

RIKSDAGEN. Afskedstalen vid afslutandet af 1860 års riksdag. Riksstånden voro i går afton samlade till plena i ändamål att genom afsända deputationer inbördes utbyta afskedshelsningar och välönskningar. Såsom af ålder varit brukligt, infunno sig dervid bondeståndets deputerade först hos medstånden; sedan de slutat sin rund, följde borgareståndets deputation; derpå prestesåndets och sist ridderskapet och adelns. Vi följa här samma ordning vid talens återgifvande och börja således med Bondeståndets afskedshelsningar. Riksdagsmannen Per Nilsson i Espö, som anförde bondeståndets deputation, yttrade: Till ridderskapet och adeln. Högvälborne hr grefve och landtmarskalk! Högloflige ridderskap och adel! Utsedde af bondeståndet att såsom dess deputerade: till högloflige ridderskapet och adeln framföra afskedshelsning, fullgöra vi med nöje detta uppdrag, och visserligen ha under den långa riksdagstid, som med denna dag går till ända, många strider utkämpats innom vår ståndsrepresentation, och högloflige ridderskapet och adeln har kanske icke i-så få fall stått på en annan sida än den som varit bondeståndets, men det är vår skyldighet att erkänna det riddersmannasätt, som äfven der dessa strider varit heta, alltid vetat skilja saken från personen och sålunda jemväl, der bondeståndets beslut blifvit fattade förgäfves, gjort nederlaget mindre tungt att bära. Särskildt har bondeståndet att till ridderskapet och adeln frambära dess tacksamhet för det understöd ståndet i en för jordbruket så vigtig fråga som skjutsskyldighetens ordnande fått af höglofl. ridderskapet oeh adeln emottaga: — att utgången icke blef den efterlängtade, medgifves, men blir icke deras fel, som ville reformen. 4 Många andra frågor kunde vara att vidröra, men inom ramen af en afskedshelsning rymmes så litet. En fråga kan dock bondeståndet, vädjande till de fosterländska tänkesätt, som alltid funnits hos Sverges ridderskap, icke med;tystnad förbigå — vi mena den bjert påfallande nödvändigheten af en förändrad nationalrepresentation. Icke kan väl denna fyrdelta ståndsrepresentation, vändande icke åt utan från hvarandra de särskildta stånden, alltid förblifva densamma. Bondeståndets innerliga öfvertygelse är, att en förändring Kärutinnan måste ske, och höglofl. ridderskapet och adeln har sig bekant den underdåniga skrifvelse som bondeståndet, i känslan af denna sin öfvertygelses goda rätt, till K. M:t nu nyligen i denna fråga aflåtit. Hos det stånd, som redan vid en föregående riksdag ädelmodigt och fosterländskt afsagt sig fsjelfskrifvenhetens företräde, anmäler nu bondeståndet denna vigtiga sak till ett varmt behjertande, förmodande att för denna frågas lyckliga lösning icke något hinder må kunna möta inom detta höglofl. stånd, der Sverge räknar på en