Aftonbladet – 30 oktober 1860, sida 1

få: vara henne smärtas förtrogna. Skuldfrid tystnade. Tack, mitt barn, för hvad du sagt,, sade ABerney; men slå bort all oro. Tänk så här: Min: mer Har bestämdt förlorat det käraste hon genom någon olycka; och detta är det sår hvaraf hennes: hjerfa blöder: Hvarje vidrörahde deraf förorsakar henne ettstort lidande., Låt henne för sig få behålla sin sorg. Den kan endast lindras derigenom att du icke talar derom Ack I säg mig det än en gång, så att jag icke må tå skäl att anklaga mig för att ej göra något till dess mildring. Du kan ingenting uträtta mot ett dylikt själslidande:: Det enda som står i din förmåga är att låta henne i din frid och glädje se en stråle af-tröst; och nuw tala vi ej mera om detta ämne. Se, hvilken herrlig afton! Hör huru foglarna sjunga sin aftonsång till den sjunkande solen; och du bör känna dig tacksam emot Gud. Aberney hade, genom att rikta Skuldfrids uppmärksamhet på den sköna aftonen, alldeles ryckt hennes tankar från det ämne hvarom de nyss talade. Han reflekterade öfver den poesi, som vi äfven återfinna i-materien. Det låg alltid något så djupsintigt i Aberneys ord, att åhöraren på en gång häpnade och hänfördes deraf. Han förstod att med snillrikhbeten i sina idger förblända och genom enkelheten af deras framställning göra dem klara, så att de fattades af en hvar som egde tankar och känslor. Han talade länge om nödvändigheten för vår framåtsträfvande ande, att i allt söka idealet af fullkomlighet, för att sjelfva närma oss det. När solen försvunnit bakom skogen, reste: sig Aberney med de orden: Nu skall jag ledsaga dig in och derefter begifva mig hem. Några ögonblick derefter rullade professorn chäs bort med honom, och i dettamma tyckte. Skuldfrid sig höra hofslagen af en häst; som. passerade förbi. Hon satt vid det öppna fönstret och vände helt hastigt på hufvudet för