Aftonbladet – 30 oktober 1860, sida 1

Barn lilla, hon får icke göra mamma frågor. Allt efter som jag växte upp, blefvo de våldsamraa Wbrötten mera sällsynta, och då ödet förde er öch mig tillsammans, hade de alldeles upphört, Det var som tårekällan blifvit uttömd, utan att sorgen förmildrats, och jag tror att min mors: stumma och dystra. smärta ännu mera förskräckt mig, under det bennes nit, att sköta min uppfostran, att lära mig älska Gud och mina medmenniskor, ökade min kärlek. Fri utan alla band fick jag växa upp, och de timmar min undervisning upptog voro de enda som. jag -ieke disponerade efter mitt tycke. Annika på en gång Ar lemiden med. mig oeh sökte få litet bugt på mina ofta; öfverdädiga. infally men utan att jag brydde mig stort om hennes ord. Hon var icke min: förtrögna, derföre att bon smågrälade, då jag gjorde mina utflygter, och ehuru jag icke det minsta brydde mig derom, fann jag det icke roligt. Till min mor vågade jag nästan aldrig tala, ort ej någon gångydå Annika och jag kommo i osämja. Men hvarföre vågade du icke tala med din mor? Misshagade det henne? Jag vet icke, ty hon svarade mig alltid vänligt och mildt; men det var liksom jag tyckt att honstöd: så högt öfver mig, att jag icke ville besvära henne med mina små fröjder eller smärtor. Hon var och är i mina ögon ett helgon; rät mången gång bar jag i tankarna talt till henne, liksomtill ett högre väsende, Förlidet år, då jag gick till skrift, sade jag benne det; men då blef hon så förskräckt deröfver, att hon kastade sig på knä ör mig och utropade under häftiga snyftningar: O, mitt barn, huru skall jag våga möta divwa? blickar, då jag så rysligt bedragit digb Sedandess kommer stundöm öfver mig en pinsam oro, och jag tycker mig vara ett otacksamt barn, som icke söker min mors förtroende, utan känner mig friare och gladare, då jag icke än med henne: Ahl ni: veticke huru undergifven hon är. O! jag ville gifva mycket för att ega rätt att trösta henne, för att