Aftonbladet – 30 oktober 1860, sida 1

Gt RE ON Re så häftigt tänderna, att några bloddroppär syntes på läpparna. Skuldfrid återtog: Så långt jag kan minnas, har jag, innan jag lärde känna er och Tage, ej hållit af mer än tvenne menniskor: min mor och Annika. Min känsla för den förra har hvilat på en så hög gradaf vördnad, att jag aldrig vågat med fullt förtroende närma mig henne. Jay jag vet mig knappast i hennes närvaro dristat skratta, eller tillåtit mig något uttryck af fröjd. Om jag, såsom bärn, Helt muntert sjöng en visa, dansade eller lekte, och min mor kom, tystnade jag ögonblickligen; min fröjd försvann. Har din mor varit sträng? frågade Aberney. Noj, långt derifrån. Ilon har aldrig. sagt mig ett ondt ord. Jag kan icke erinra mig att jag någonsin af henne erhållit bannor. a Hon har alltid varit mycket god, öm och huld.s Och ändå denna fruktan ? Jal Orsaken torde ligga i hennes dystra, slutna och sorgbundna karakter. Dåjag var helt liten, talade hon högst sällan, hvarken till mig eller Annika. Hon Brukade då taga mig i sitt knä, trycka mig mel häftighet till sitt! hjerta och sedan utbrytai vild gråt, hvilken blef så våldsam; att Annika vanligtvis skiljde mig från henne, och då. hände det att jag icke såg henne på fiera dagar. När hön åter Vis sade tig, var Bon tyst och dyster, smekte mig! med: en min af förtviflad: smärta och tillbringade sedan några dagar under strävgt arbete, de ett nytt utbrott af sorg kom, och derefter åter flera dagar, som hon ieke var synDessa anfallb afov ömhetsbetygelser r våldsam smärta oroade och förskräckte 1 Oo mig. Jag älskade, men jeg fruktade henne. Mitt glada och fria sinne skyggade tillbaka för bennes sorg; emedan jag hvarken förstod eller fick dela den. Om jag frågade: Måmmay: Hvarföre gråter du?, då ökade! min fråga hennes inre lidande, och hon skyndade ifrån mig. Annika sade då alltid: