Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 2

KE) a Tr nad? Se der, min första fråga, då jag vak nar, den sista då jag somnar. , : Eller ock en annan gång: Jag undrar om ni är mycket förbittrad på mig? Eller ock: Skall ni aldrig låta et par rader af er hand qvarstanna i någon al de böcker som återvända hit ?2 Ehuru föga innehållsrika dessa biljetter voro, läste Skuldfrid dem oräkneliga gånger Det var något oförklarligt magiskt, som på ett eget behagligt sätt fängslade och tjusade den . unga flickans. inbillning. Det oaktadt hade hon ej ett ögonblick känt sig frestad att sända något svar. Skuldfrids högst egendomliga uppfostran och fullkomliga okunnighet om konvenansens fordringar gjorde, at! om -bon varit benägen besvara brefven hade hon äfven gjort det, utan att deruti se något klandervärdt. Nu föreföll det henne som hon alldeles skulle förstöra det förtrollande i dessa skriftliga uppenbarelser, i fall hon sjelf skref en enda bokstaf till svar på dem. Så häde tvenne veckor förflutit. . Om förmiddagarne doktorns besök med ty åtföljande biljetter, som alltid funnos någonstädes, sedan doktorn lemnat henne; om eftermiddagarne Aberney och lektionstimmarne med honom; om aftnarne sång eller samtal till.klockan åtta, då Aberney lemnade : Ektorp och sin elev, såsom han kallade Skuldfrid. På. tredje veckan sade doktorn att. hans patient skulle försöka att gå, stödd på Annikas arm och en käpp. -Då Aberney den daa kom, fann han Skuldfrid sittande på gåren. ; Nu, min kära, goda vän, får jag börja att gån, ropade hon emot honom. Ack! gif mig farbrors arm och låt oss promenera dit utanför grinden till. björkdungen. Skrattande och glad som en fogel, hvilken sluppit ur buren, gick Skuldfrid, stödd på