Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 2

bref, några skrifna rader, som tolkade antingen oro eller deltagande. Vid Aberneys första besök hade Skuldfrid fast beslutat att berätta honom sitt möte medc främlingen och äfven visa honom det.bref, hon om: morgonen erhållit; men för hvarje gång hon öppnade munnen att förtälja denna anmärknibgsvärda händelse, rusade blode upp åt kinderna, och det blef henne i högsta grad motbjudande att tala derom. När Skuld. frid, tvenne dagar efter doktorns första besök åter erhöll en biljett, blef det oroligt inom henne. Hon erfor ett stort behöf att få anförtro sig åt någon, och nu föresatte hon sig att omtala alltsammans för modren; men då fru Smidt trädde in, och Skuldfrid fick se de dystra dragen, grep henne samma outgrundliga känsla af fruktan, som hon allt ifrån barndomen erfarit. Det var henne omöjligt att tala ogeneradt och förtroligt med modren. Således skrinlades åter händelsen med främlingen, och nu uppstod något annat, som alltid åtföljer hemligheten, nemligen: att hon i sitt inre började resonnera öfver att det alldeles icke var något ondt uti att en menniska skref till henne, och att den saken icke angick någon annan än henne. Aldrig hade hvarken modren, Annika eller Aberney utpekat .såsom orätt att den ena menniskan sände bref till den andra. Tage hade ju i flera år skrifvit till Skuldfrid, och hon till honom; hvarföre behöfde hon då oroa sig öfver att främlingen på detta sätt ville underrätta sig om hennes helsa. Slutet af Skuldfrids resonnemang blef, att hon, utan några vidare skrupler, läste hvarje rad.hon erhöll, och snart blefvo de något hvarefter hon längtade; ehuru brefvet ofta innehöll blott dessa ord: När skall er fot tillåta er göra en prome