Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 2

Aberney till henne, sägande med ett vänlig leende: Hvarföre mitt glada barn, är du så tyst? Jag tänkte på min mor och på farbror. Och hvad tänkte Skuldfrid? Det vågar jag icke säga.n Är du rädd för mig? Han räckte henne handen. Skuldfrid lade sin deruti. Ja, uttrycket i er röst förskräckte mig. Glöm det då och säg mig hvad du tänkte. Ert svar erinrade mig att jag i det hela står bra ensam i verlden. Du, — som eger en mor, en vän och en barndomskamrat, hvilka alla tre älska dig. Både min mor och min vän äro , främlingar för mig, då det gäller dem sjelfva. Du har bestämt orätt. Säg icke så; tänk efter. Händer det någonsin att farbror talar med mig om sig? Och hvarföre skulle jag göra det? Aberneys drag blefvo åter mycket allvarliga. Du är unnu helt ung, ditt hjerta och ditt sinne känna endast lifvets skuggsidor igenom de skildringar du läst derom. Du är lycklig så länge detta tillstånd fortfar.. Mitt Iif erbjuder ingenting lärorikt för en flicka, och knappast nog något för en gosse. Märk, det är endast barn och gummor som hafva: behof att förtälja om det förflutna. En man är sig sjelf nog i allt som rörer honom enskildt. Vi böra för öfrigt aldrig önska att intränga i andras lif, emedan det är ett gebit som helt och hållet tillhör individen ensamt., Åter uppstod en tystnad. Skuldfrids hand förblef sluten i Aberneys; utan. att hvarken hon eller han tycktes gifva akt derpå. Skuldfrid bröt tystnaden: Ni säger att vi aldrig böra söka intränga i andras lif. Kanske har ni rätt, och likväl förefaller det mig overkställbart. Huru vill min vän att det hjerta skall vara beskaftadt