Det kändes underligt i Aberneys bröst, då han hörde Skuldfrids okonstlade tal om sin tillgifvenhet och sin saknad. Han, som under hela sin mannaålder stått så ensam, han egde nu: tvenne unga varma hjertan, som voro fästade vid hönom med sann oskrymtad ömhet. Huru: djupt menniskan än fördjupar sig i studier, vill hjertat dock sin näring egav, och stunder -uppstå, då det förefaller ödsligt att stå så ensam med all sin lärdom, utan ett menskligt väsende att älska och älskas utaf. Också kände sig Aberney i denna stund mera tillfredsställd och lycklig än han gjort under hela sin mannaålder. Han tryckte rörd en kyss på Skuldfrids panna, med de orden: Haf tack, mitt barn, för det du af bhjertat båller af migit Vär säker på att,du alltid i mig skall-ega en trofast vän, huru än ödet kommer att gestalta sig för oss båda., Ifrån den dagen kom Aberney hvarje eftermiddag till Ektorp. När Skuldfrid blef-litet bättre, brukade han bära henne ut på gården. BäDoktorn besökte sin patient hvarje förmiddag och dröjde vanligtvis en bra lång stund på Ektorp, samtalande med Skuldfrid. om ämnen, som han räknat ut borde intressera henne. Trogen som en skildtvakt, satt Annika inne i rummet under doktorns besök. Gumman tyckte att det icke var i sin ordning att läkaren lemnades allena med barnet. Wagner syntes icke alls generad af den gamla tjenarinnans närvaro, utan låtsade som om hon icke funnits. Han: medförde ofta värdefulla böcker åt Skuldfrid. För hvarje bok han öfverlemnade åt henne rodnade hon, isynnerhet när han med ett förbindligt leende bifogade: Här är ett arbete, som bör intressera er. Hon var då säker på att i boken finna ett