Aftonbladet – 27 oktober 1860, sida 3

myrstack, så vrider oeh vänder hon på det, och icke märker hon huru jag pyntat ut åt henne. Tala nu om hvad det är, som gör barnet så oroligt. Annika klappade Skuldfrids kind med sin bruna och knotiga hand. Ack! käraste Annika, icke ör det värken i foten, den gör ej så särdeles ondt, utan det är ledsnaden öfver att icke få råka min goda vän farbror Aberney. Jag ville allt bra gerna bafva ett bref till honom; men. jag vet icke huru det skall gå till. Allt det der gör mig orolig till sinnes.n Ka Hm! hm! sade Annika; men hann icke säga mera; ty nu ankom doktorn. Wagners besök räckte den gången,längre än föregående dagen, och hans sätt var mindre kruserligt och mera hjertligt. Han talade om trakten, om Finland och finska folket, samtlyckades, med sitt behagliga sätt och lätthet att uttrycka sig, ingifva Skuldfrid litet mera förtroende än tillförene. . När han steg upp för att aflägsna sig, yttrade han: Nu har jag pratat bort en hel fimma för er; men jag gör mig icke samvete deraf; Ni eger, medan foten håller er fjettrad vid sängen, ändå tillräckligt tid öfrig för meditationer. Annika följde honom ut. I förstugan sade hon nigande: Om förlåtelse, -nyen jag skulle vilja göra herr doktorn en fråga. Gernan Huru blef herr doktorn underrättad om att Skuldfrid brutit foten ? . Den saken är helt enkel, jag var på väg hem, då en ung karl ropade mig an och sade att mamsell på Ektorp skadat sig, hvarpå jag genast reste hit.n Er Ackl Det var då verkligen en herrans skickelse, sade Annika. Eller afgrundens, mumlade doktorn, då ban steg i sitt åkden, . (Forts)