Aftonbladet – 27 oktober 1860, sida 3

På soffan, som stod midt för fönstret i Skuldfrids rum, låg den unga flickan och såg med en sorgsen blick på löfträden, som nickade för vinden, och på insjöns böljor, hvilka lång samt rullade bort ifrån stranden. Båda fönsterna voro uppslagna, och de lätta sommatfiäktårna kommo med famnen full af blomsterdoft och flögo in i den unga flickans jungfrubur, för att i sin yra smeka de friska kinderna. Fru Smidt hade tillbringet hela natten hos dottern, men på morgonen lemnat henne, emedan Annika väntade doktorn, och den skygga evkan ville icke träffa någon främmande. : Annika. hadepysslat om barnet,,. satt in blommor, löfvat rundt omkring soffan och gjortrallt hvad hon förmådde, på det hennes lilla vilde icke allt för mycket skulle lida af sin fångenskap. :-Skuldfrid åter var ofantligt tankspridd och gaf icke akt på alla dessa tusende små omsorger, hvarigenom den gamla tjenarinnan visåde sin tillgifvenbet för henne. Det syntes tydligt att pågor plågade heone. Slutligen kunde Annika icke underlåta att fråga: Men herre; min Jesus, köra barn, värker foten så illa, eller hvad fattas henne? Net är alldeles som låge hon med hufvudet i en