Aftonbladet – 27 oktober 1860, sida 1

gjorde. Hon satte sig på en liten bänk, som stodder, sägande; då ban ville bjelpa henne öfver gården: oaNej, låt mig stanna här. När niaflägsnat er, skall jag ropa någon som bistår mig. 3 ,Hvarföre tillåter ni ej att jag får ledsaga och stödja er de få stegen öfver gården? Min mor älskar ej att se främlingar, svarade Skuldfrid.. Under några minuter betraktade han henne, liksom tvekande om han borde lyda eller icke, derefter aftog han mössan, gjorde en aktningsfull bugning och aflägsnade sig med de orden: 4 Farväl, må er fot snartblifva bras, och innan Skuldfrid bann framstamma några ord af tacksägelse, hade han svingat sig upp på hästen och ilade bort i vild; karier.. Hon såg efter honom med en vemodig blick. Det föreföll henne som. om bofinken, hvilken satt qvittrande i trädet öfver hennes hufvud, bade velat förtälja en hel hop sorgliga saker. En egen, orolig och qvalfull känsla uppfyllde Skuldfrids eljest så lugna bröst; och en tyst aning hviskade att händelsen med foten var ett olyckligt omen. — Slutligen, när hon icke mera såg något af den bortilande ryttaren, började bon ropa, och efter en stunds förlopp syntes Annika i köksdörren; som en hög syI fenhäck dolde sätet, der Skuldfrid satt, kunde gumman icke se henne, utan först efter några upprepade rop styrde hon kosan efter ljudet, Hvad kommer åt henne, som skriker så fasligtn, muttrade Annika, : Köra Annika, jag har brutit min fot och kan icke koroma ur fläcken, svarade Skuldfrid.n Herre, min skapare, hvad var det hon sa? Har hon brutit sig? Hur ser hon ut sedan? -Påspökad som en landstrykerska. Nu begriper jag, hon bar varit sta och ridit. Den. flickan, den flickan, hon skulle icke gifva sig