Aftonbladet – 26 oktober 1860, sida 1

53 företedde gärdagens aftonplenum på riddarhuset ett förnyadt försök från komunalreformens motståndares sida att på omvägar qväfvd denna för nationens utveckling så utomordentlist vigtiga fråga. Sedan det utlåtande, som ständerna. hade att afgifva öfver landstingsförordningen, blifvit fördröjdt i anledning af de olika beslut hvaruti man stannat i fråga om 47 S, har expeditionsutskottet, som bekant är, uppgjort. förslag tills underdånig skrifvelse rörande de-tre öfriga kommunalförordningars ne, öfver hvilka .ständernaå rfedan fattat sitt besluts Då-nu. berörde skrifvelseförslag till godkännande föredrogs, yrkade man, under förmenande att landstingsinstitutionen; stode i så omedeibart sammanhabg med. de öfriga att dessa ej: derifrån -kunde! skiljas, still en början, att förslaget skulle återremitterås, och derpå satt. åtminstone den: punkt: borde utgå, hvaruti utskottet tillkännagifver Sig vilja innan kort inkomma med-förslag till skrifvelse rösande landsting; ett löfte, som mean ej anså; kunna uppfyllas; Denna jargumentätion är, som, man. lätt finner, bygd på tvenne förutsättningar, båda oriktiga. Man tycktes nemligen taga för. afgjordt, att .maa. genom det myckna trasslet lyckats bringa det derhän at landsthingsfrågan vid, denna riksdag omöjligen kan af ständerna hinna; afgöras; en förmodan eller förhoppning, om, med den raskhet och det nit vederbörande utskott hittills. härvid ådagalagt; och såframt!,.mån ,villibegagna tiden, bör. komma på skam: Den andra förutsättningen, att nermligen , landstigningsläen ej skulle. kunna skiljas från de öfriga, är ännu haltlösare. , Förbättringar och ombildningar af vårt lands-, och stadskommunalsyr stem kunna ganska väl åvägabringas. fullkomligt oberoende af frågan om landskapskommuner, ehuru vigtig och genomgripande denna fråga visserligen i och för sig är. Öch då regeringen begärt ständernas utlåtande öfver fyra särskildta lagförslag, så förefinnes icke något väsendtligt eller formelt hinder för representationen att utlåta sig öfver tre af dessa, om ock det fjerde utlåtandet olyckligtvis ej skulle kunna kunna medhinnäs. Grefve Mörners anmärkning emot utskottets försummelse att i sin recit intaga K. M:ts löfte att höra. vederbörande i frågan, förekommer i sanning högst besynnerlig, såsom egentligen icke innebärande någonting annat än ett klander. öfver ätt uts ottet å ständernas vägnar icke berättat för K; M:t samma sak, som högstdensammesjelf vid. riksdagens början berättat. för ständerna :ochsåledes svårligen lärer ha redan kutmat förgäta: Ehutu utsköttets förslag, som man finner på ett annat ställe i bladet, Visserligen med icke ringa majoritet antogs, så visar emeller tid det här anställda. försöket, med: hvilken djup nvotviljavembetsmannaintresset inom detta stånd betraktar hvarje förslag, som afser att till svenska folket återställa dess urgamla sjelfstyrelserätt, Frågan har dock redan hunnit blifva så tillräckligt insedd. till sin . vigt..och verkligt nationella betydelse, att inga byråkratiska dyningar förmå rycka henne från den fasta ståndpunkt hon vumera inoni allmänna tänkesättet intagit. Ännu bedröfligare framstår borgareståndet i denna: stora. fråga, isynherhet derföre att man vant sig vid den föreställningen, att borgareståndet skulle uppriktigt bylla framåtskridandet och icke anse det för sin högstauppgift att bevaka ett missförstädt stadsmantaintresse, då detta kommer i strid mot: det stora allmänna intresset. Det har på sednaste tiden visat sig, att ståndsandan kan fiorera här lika godt som någönstädes och att den :kan leda till en förundransvärd könservatism i vigtiga saker, derdet verkligen står på tapeten att kunna genomföra någonting, och der man icke kan, ådagalägga sin liberalism genom uttryckta sympatier för frihetssträfvanden;, som ligga, några. hundra mil borta i rummet eller några hundra, år i tiden, eller. genom vähbaligt liberala yttranden om och välönskningar för sädara ,eformer, som för närvarande stå i vida fältet. Sedan det förut lyckats att inom borgare;Säg snarare öfver sina modiga söner. Dess män äro lika klipporna, med hvilka de äro uppvuxna, starka och orubbliga som de.n Den unge mannen log, då han svarade: :; Så tro vi alla om våra landsmän. Hvarje nåtion anser sin för den bästa. Möjligt; men det är historien som i detta fall föller domen... Det folk, som segrat. och stridt med hjeltemod ; för sin sjelfständighet, är till karakteren ett stort folk., : ;Sådant som finnarne, inföll främlingen nästan ironiskt. : Ja, finska folket är stort till sin karakter, svarade Skuldfrid med lågande kinder och blickade stolt på främlingen. Jag känner ej ert folk; men jag tror gerna hvad så vackra läppar säga, isynnerhet när det yttras med så mycken entusiasm. Ni bör likväl icke glömma att Finland nu är ett ryskt furstendöme. Det bar således icke alltid gått segrande ur striden.n Det blef icke besegradt, utan förrådt. Mot våldet bade finnen stridt till sista man; men mot. svek och förräderi finnes icke något bjelte mod. Så ung och redan så hemma i allvarliga ämnen, att ni med värma försvarar er naticn bh Främlingens intresse hade betydligt stegrats. Behöfs det verkligen hög ålder och stora kunskaper för att älska fosterjorden? Hvarje torpare hyser ju samma känsla. Kärleken till fädernas land är oss medfödd., Möjligt; det är likväl en instinkt, den icke aila erfara. Jag vet menniskor, som betrak ta hela verlden för sitt fosterland. Högst få måste dessa vara. Tror ni det, sade främlingen. och: sroålog på ett eget sätt. Jag, hörer beklagligen till antalet af dessa få, som icke erkänna något fosterland. Jag beklagar er, sade Skuldfrid och gaf sin bäst ett lätt slag med den videqvist hon begagnade til ridspö.