Aftonbladet – 26 oktober 1860, sida 1

SKULD OCH OSKULD. ) BERÄTTELSE Md AR MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Ett -par veckor förflöto hastigt för Skuldfrid som älskade sina lektioner, och kände sig så lycklig och glad vid den faderliga vännens sida. En dag beslöt Skuldfrid att hon skulle rida till Junta. Hon brukade eljest numera gå dit. Rättar-Ivar hd om middagen, då han träffade Skuldfrisi. sat henne att Bläsen, den bästa hästen at de ac som funnos på Ektorp, var ledig, i i arväsell ville begagna honom. Naturligtvis ville Skuldfrid det, och rättaren fick sig uppdraget att sadla den. När middagen var förbi, gick Skuldfrid ned till stallets Hon ville icke att Annika skulle veta att hon red, emedan gumman då börjat beskärma sig öfver den förskräckelse, hvaruti Skuldfrid försatte henne. Iklädd en liten kort blusrock och pantalonger af mörkt hemväfdt tyg, med en rund halmhatt på hufvudet, var Skuldfrid en ganska tarflig, men det oaktadt en utmärkt vacker ryttarinna. Med häst och seldon förhöll det sig likväl annorlunda. Hr Bläsen var en ljusbrun, liten -bondklippare, med en hvit stjerna i pannan, lång oryktad mahn och korta öron, som han oupphörligt klippteimed. Munderingen bestod äf en gammal kasserad sadel, den rättaren vidnågon auktion kommit öfver, tillika med. baslet, som också sett sina bästa dagar. Tyglarna voro af hampa, visserligen belt nya; men obeskrifligt tarfliga. Dock; hvad betydde allt detta. Hufvadsaken för Skuldfrid var att 13 nmdas; det öfriga utgjorde bisaker, : Glad och stolt satt bon i sadeln, liksom bennes häst varit en ypperlig andalusisk springare och remtygen smyckade af guld och ädla stenar. Det vivkofriskt undan, ehuru i betydlig bonalunk. fHunpen ett stycke, höll kon in häbsteb och ) Se A. B. nr 237—242, 244—246 och 248—251.