Aftonbladet – 26 oktober 1860, sida 1

gen vid slutet af :skogen,. svarade Skuldfridy visserligen med em hög färg på sina kinder; men eljest utan allt tvång. Hon bade med handen anvisat de båda olika hållen, hvartåt han skulle färdas. a På föredrager jag att låta det gå framåt, svarade: den unge mannen; med främmande brytning i uttalet sJag vänder icke gerna tillbaka, då jag beträdt en väg.n iDet är likväl något, som stundom är oundgängligt, nödvändigt; ty.l annat fall skulle vi aldrig vända åter till det hem vi nödgas lemna. i Skuldfrid sade detta med sin vanliga otvungenhet, utan att känna sig brydd af främlingens klara och strälande ögon, som hvilade på henne. Hon var alltför omedveten af sin egen fägring satt rgifvå akt lUppå att hans blick innebar. ett uttryck af oförställd beundran. — -Den unge. mannen åter, syntes icke alls. hågad att fortsätta vägen ensamrutan lät sin häst hålla jemna steg med Skuldfrids, loch återupptog samtalsännet, samt förde I könversatioben, på ett eget lifligt. och. origiv nellt sätt, som ovillkorligt intresserade. Skuldfridsvisste.ej ordet af, förr än de voro framme vid korsvägen. 4 Här skiljas våra vägar, sade hon leende. Krouobro, ligger till höger. : Öch ni, hvart går er färd? frågade främi lingen. ; i aTillvenster, dersJuntar är beläget: Om ni nu rider rakt fram; skall ni snart finna stora vägen. Hon böjde på hufvudet till afsked... . . Tillåter.-ni en fråga, är det till ert hem ni. nu, färdas?, ; Nej, jag far på besök till en vän I Farvälb; Skuldfrid böjde åter på hufvuIdet. Det. var ett något så bestämdt afvisande denna rörelse, att.den unge nens. enda I svar bestod uti. att aftaga : noch med förbindliga ord tacka det angett, hvarefier hun i galopp af lägstade sig. I Tankfull fortsatte Skuldfrid sin väg. Främ