Aftonbladet – 26 oktober 1860, sida 1

lät den gå fot för fot. Skogen var Skuldfrids förtjusning, och hon färdades alltid långsardt genom dens Gud vet hvad den unga flickan tänkte på, uhder det hr Bläsen makligt vandrade af med sin börda. Helt plötsligt väcktes hon ur sina tankar vid ljudet af hofslag bakom henne. Någon kom ridande i sträckande galopp. Bläsån lyfte upp bufvudet och gnäggade. Skuldfrid vände på sitt och väntade med en icke ringa grad af nyfikenhet att få se hvem det kunde vara. Hon erinrade sig ej bafva sett någon ryttare på den der trakten, alltsedan general Canitz dog för tre år tillbaka. Att det icke var någon bondgosse, den der red i vall, bördes grannt på de lätta hofslagen. Så roligt, tänkte Skuldfrid, att få se någon främmande; det vore ju en riktig epok.s Knappast var den tanken sluttänkt, än en snöhvit gångare kom springande uppför den lilla backen, som hon badelemnat bakom sig. Hästen bar på sin rygg en smärt ryttare. Utan att i minsta mån!förskräckas vid åsynen af: en ung man till bäst, lät Skuldfrid Blä:en fortsätta sitt beskedliga bondlunk och invänt:1l helt otåligt att få se ryttaren. Nu var ban belt nära. Åter, vände hon på hufvudet. Vid denna rörelse af Skuldfrid ryckte ryttaten åt sig tyglarna, just i de ögvnul hans häst skulle spränga förbi. r det fickans ovanliga skönhet, eller var det det egna i anblicken aattse denna smärta, eleganta qvinnolgur, iklädd en så tarflig riddrägt och på en häst, som, var bestärad tull helt andra värf, än tjenstgöra som hån nu gjorde, hKvilket förmådde den unge mannen ätt så plötsligt hålla in. sin bäst, eller var det verkligt det skäl han föregaf, då han aftog sin uniforöismössa, sägande: Ursäkta men tillåt. mig fråga, är detta rätta vägen till Kronobro?, FHansögon voro häft:de på dena unga flickan med ett uttryck af. den största öfverrask Nej, ni har alldele Sd ack måste nu rida fram, antibgen till körbvägen Vid Junta, eller ock tillbaka till stora landsväle