Aftonbladet – 25 oktober 1860, sida 3

om stentjen (gossen); men han mente tro på, att hvila kunde han sedan, och med gladt mod, lötta steg och småsjungande giekt han. nppåt gångstigen, då och då seende sig till: ka på mig, som flåsande och badande i vett luftade efter. Ett smalt bälte närmast i Lien består af-branta åkrar och beteshagar; högre upp kommer man in i granskogsregion, och der den slutas vidtager ett bälte af i !gväxt och vresig björkskog, som af de starka j snöfallen hvarje vinter blir nedtyngd och småiingom böjd i. de besynnerligaste. former. Ofvanför björkskogsbältet upphör all trädvevetation; blott några buskarter, låga och -orftiga, hemta sin näring i skrefvorna; och berget, som hufvudsakligen består af glim verskiffer, framträder . derefter i hela pin ödsliga kalhet. . Vild, vidsträckt och-prakt-. all är utsigten der björkskogen slutar. Incdåt den bördiga dalen, der Åreelfven slingr sig fram som ett blått och smalt band, på hvarg andra strand det dystra och ödsliga Rehnfjället terassformigt reser sig. — Att närÅ vare beskrifva landskapet, att skildra de herrbsa vyer som så talrikt under hela min resa ;amträdde, tilltror-jag mig icke, lifligt erinr nde mig hvad Börne skrifver till Heine: Bjud ej till att med pennan beskrifva det p ttoreska eller det leende i en utsigt. Det är v da otacksammare än att måla landskap, hb varmed tusende artister ha förnött sin a tan att ändock hafva lyckats troget afbilda sturen. : Man skall vara en ganska stark fotgångare ch ega ypperliga lungor, för att hinna upp il böjden af Åreskutan på kortare tid än 2 a 3 timmar. Och när man då ändtligen hun:t målet, stundom vandrat igenom flera 1la:r af tjock dimma, som lägrat sig der, eller : form af digra moln stryker fram, så bar man — om lyckan är god, och om luften är klar, — -amför sig en Vidsträcktare utsigt än ögat Nn mäta; ty man kan blicka, som, Staffan ;aed en:viss stolthet uttryckte sig, Tolf mil tallsiom, och räkna sexton kyrktorn, jemte myttj andt som Gud.skapt och folkom byggit. Men bland tio, som hunnit upp till Åreskutan, hafva väl hälften fått nöja sig med attse vida vindre, ty ganska ofta händer detatten tjock damma, som. hindrar. all utsigt, plötsligen Jägcrtär sig omkring ,Skutens — noch då får san trösta sig med den föreställningen att åtminstone ha kunnat inträfta deruppe — en 80hg sommardag. Bäst är att bestiga Areskuten så att man kommer dit upp på eftermidagarne några timmar. före solens nedgåpg. Dimmorna, som äro starkast på morgnarne, bafva då vanligen drifvit bort. Midt på dagen glimmar. solen ofta så starkt, att utsigten deraf hindras. Ovanligt är det ej attde, som kommit upp på bergshöjden, höra åskan rulla väldeliga nere i dalen, hvilket, så har man sagt mig, skall vara i hög gradimponerande. Förlidet år hade några engelsmän slagitsig ner hos Gunnar. Ersson i Mörviken, också beläget vid foten af Åreskutan. Med engelskt tålamod hade de gjort den ena fotvandringen efter den andra upp till. Skuten, ända tilldess de en gång ändtligea lyckades att få se utsigten i hela dess rikedom. Derefter reste de genast. vidare. — Förliden vinter, så rik på snö i nästan hela Skandinavien, var jemförelsevis snöfattig i Jemtland — detta, jemte den ovåntat starka nederbörden både på våren och sommaren, hade haft till följd att blott ringa snöfält syntes uppe på berget. Förlidet års ovanligt starka sommarvärme hade dererhot verkat vida mindre på snöfälten.: (Forts.) om — Vid den festmiddag, som medlemmarne af riksståndens kröningsdeputation för några lagar sedan gåfvo för sina värdar i Jemtland, egnade en bland deputerade, hr doktor Guneelius, åt den frejdade Jemtlandsrepresentanen Nils Larsson i Tullus och åt länets höfsing, hr Bennich, en gemensam sång, lika utmärkt. för tankens klarhet som för formens fulländning. Vi se oss i tillfälle här återgifva densamma, så lydande: i Reseminnen. Jag såg ett land, som, rikt och skönt, Ej skräms af vinterns hot, Men ligger blomstrande och grönt, Vid sjelfva fjellens fot. Det, länge misskändt, nästan glömdt, Bär skatter i sin famn, Men: mer och mer skall bli berömdt Det sköna Jemtländs namn. Jeg såg ett härdadt folk och käckt, Af manlig stam och art; Ty Arniiot Gellinas slägt Ej skall dö ut så snart, Men kriget flytt och jordens tukt I stället bragt i dag En ädlare och bättre frukt Än fordom blodigt slag. Jag såg ett bem för huslig ro Vid gröna ikullens bryng Der frid: och kärlek sammanbo: En skön och älsklig syn! Den boning vänhg står och hvit, Hvar gäst der möts som vän, Och den, som en gång hittat dit, Han längtar dit-igen. En man af folket-der jag såg, Som ock var folkets man. Hans tankarå flöde, våg på våg, Som. flod ur: källans rann. Hvad klart han tänkt han talat ut, Hvad han bar tält han gjort; Han. främjat hvarje godt beslut, Till gagn för land och ort. Jag makan såg i städadt hus, Öde AE LR Es ATS