Aftonbladet – 25 oktober 1860, sida 1

honom likväl icke en enda gång in att afstå ifrån att fortsätta vägen till Ektorp. När han hunnit ungefär tre fjerdelar af Acnsamma, neddignade han alldeles af trötthet. Han lade sitt sjuka hufvud. emot en tufva och t nkte: Jag skall fram, jag måste fram, om jag ock skulle dö dervid. Det är bara pjåkighet att jag tycker mig vara så trött; om en stund fortsätter jag min väg och hvilar ej förr än. på Ektorp. Så stor var makten af den fjortonårige gossens vilja, att han efter några minuter fortsatte vandringen ända fram till Ektorp utan afbrott: Han gick in på gården och bokstafligen släpade sig till gafveln af huset, der han. visste att Skuldfrids fönster var beläget. Hurw ofta bade hon icke visat honom på detsammat Under detta fönster, som inneslöt det käraste föremål ynglingen egde, satte han sig. Han tyckte att det var honom lättare om hjertat nu, när han befann sig henne så nära. Han lade sig på bänken, med den aftagna mössan till bafvudgörd, bänderna knäppta till bön och insomnade af trötthet. Dagens första strålar föllo på den sofvande och väckte honom. Hans hufvud värkte häftigt, och det tålte en lång stund innan han förmådde lyfta upp det. Med en kraftig än strängning skedde det likvöl slutligen. En. lång stund satt ban orörlig och började örvertänka huru han :skulle få se Skuldfrid. I detsamma öppnades fönstret, som låg öfver hans hufvud. Tage blickade dit uppa men såg ej någon. I det stället upptäckte han bakom häcken en espalier, som gick uppför väggen och nästan ända upp till fönste karmen. Tage öfverlade: Å Om jag ber Annika att få slippa: in: till Skuldfrid, skall hon afvisa mig, liksom pappa; men om jag skulle klättra uppför espalieren