Aftonbladet – 25 oktober 1860, sida 1

och denne derunder visat stor ofördragsamhet. sade professorn: Du är just en stackare, som kan jemra dig öfver den här skråman. Hvad är du för en pojke, som grämer. dig öfver så litet? Åh, det är icke för den, utan för det jag skall vara instängd, stammade Tage. Du har alltjemt haft feber, och så länge den räcker, måste du hålla: dig på ditt rum. God natt nu, min gosse, och tacka du: Gud att du ej är lika sjuk som lilla Skuldfrid. Professorn klappade gossen på hufvudet och aflägsnade sig. Huru okunniga äro icke de klokaste menniskor vid bedömandet af barns eller ungdomens känslor, De uppfatta endast yttringarna af dem, men icke motiverna, så äfven nu. Aberney såg endast utbrotten af otålighet hos Tage; men icke det, som framkallade dem, och derföre ansåg han icke ur vägen att påminna Tage, det hans lilla leksyster var sjukare än han. Verkan häraf blef likväl den, att Tage för bvad pris som helst måste till Ektorp. Om aftonen sedan moster Sara tagit godnatt och alla på Junta gått att söka hvila, steg Tage upp. Visst var ban litet yr i hufvudet och äfven något svag på bener; men bans beslut stod fast, han måste till Ektorp, skulle ban än nödgas krypa dit. Helt varligt smög han utför trappan: och hade stor möda att med vänliga ord tysta gårdshunden, den der gerna ville opponera sig emot nattvandringen. Ändtligen hade det lyckats Tage att komma ut i skogen, och ehuru krafterna voro klena, vandrade han oförskräckt framåt i den vackra sommarnatten. Väl tio gånger nödgades han hvila, och en stund luta sitt tunga värkande hufvud i händerna för att hemta styrka; men oaktadt både plågor och krafter gjorde motstånd, föll det