Aftonbladet – 25 oktober 1860, sida 1

sade doktorn åt skjutsbonden, sedan han tackat damen. Jag skall vara der före dign, tillade ban. I nästa ögonblick var Wagner öfver diket och försvann i skogen. Under färden omhuldade den beslöjade damen de båda barnen med mycken ömhet. Hon bade tagit sin näsduk och förbundit Tages blödande panna samt bestänkt Skuldfrids tinningar med luktvatten. Medan hon var upptagen af dessa bestyr, hade hon lyftat upp den täta slöjan. Hon hade ett blekt och sorgpet ansigte, med ett par stora mörka ögon. Hon var icke mera ung; men ett något i dessa drag hviskade om att hon i sina yngre år haft ett fördelaktigt yttre. När de hunnit fram till den krokiga och smala alldn, som förde ifrån skogsvägen ner till Ektorp, stannade vagnen. Dörren öppnades af döktör Wagner. Sedan han ytterligare tackat damen, lyfte han ut Skuldfrid; men då han ville hjelpa ned Tage, skjöt gossen undan handen och hop: pade sjelf ur. I nästa ögonblick var den resande försvunnen, och doktorn hade gått med sin börda ned till Ektorp, der han möttes af Annika, som nära nog fått slag vid åsynen af barnet, buret af en främmande herre och åtföljdt af en gosse, med en blodig bindel om hufvudet, Det lyckades likväl Wagner att göra klart för gumman, att de båda barnen blifvit skrämda, så att de fallit och slagit sig, samt att Skuldfrid kräfde stillhet och vård. Som Wagner talade svenska med stark utländsk brytning, hade Annika något svårt att i hast förstå honom. Hon begrep likväl hufvudsaken, som var att Skuldfrid behöfde hvila och vård; också töfvade det ej länge innan den lilla flickan låg i sin kammare i öfra våningen, Annika sattes af doktorn i ful! verksamhet med senapsdegar m. m. Tage hade troget följt Skuldfrid och med ångestfulla blickar