Aftonbladet – 24 oktober 1860, sida 3

ouft synes vara rent af omöjligt att kunna taga reda på tjufven. Intet spår eller märke har tjufven lemnat efter sig. Ingen ledning tyckes vara förbanden, men en spanares erfarenhet leder honom på spår, som äro osynliga för andras ögon. För icke längesedan plundrades en koffert på ett välkändt hotell. Stöden var så skickligt begången att misstanke icke kunde falla på någon. Den spanande sergeant, som efterskickats, erkände rent ut, sedan han gjort en noggrann undersökning, att ban icke hyste någor förhoppning om att kunna få ljus i saken. Då han stod i begrepp att gå ut r sängkammaren, i hvilken den plundrade kofferten stod, hittade han på mattan en vanlig skjortknapp. Tigande jemnförde han den med dem, som funnos på de skjortor, hvilka tjufven qvarlemnat i kofferten. Den liknade dem icke. Han sade ingenting, men stannade hela den öfriga delen af dagen qvar i hotellet. Hade man noga observerat honom, skulle han: bestämdt blifvit tagen för en excentrisk granskare af skjortbröst och ärmlinningar. Han spanade efter om någon knapp skulle fattas på dessa. Hans spaning var lång och tålmodig, men den belönades till slut. fn af husfolket visade sig ha en brist i sin klädsel, hvilken ingen annan än en spanare skulle hafva märkt. Han såg så nära som han tordes på de qvarsittande knapparne. De stämde alldeles in med den lilla pratmakaren, som han tagit upp från golfmattan. Han gick saken närmare på lifvet, fick reda på ett spår efter något af den stulna egendomen, utfann en viss förbindelsederemellan och den misstänkta personen, konfronterade honom med koffertens egare, och lyckades slutligen öfverbevisa honom om stölden. Vid en annan hotellstöld gaf en afbruten knifsudd, qvarsittande i ett koffertlås, ledningen. Den spanare, som användes i denna affär, var en tid outtröttlig uti att söka efter afbrutna knifvar. Slutligen fann ban en som tillhörde en underkypare, och denne, visade sig vara tjufven. De välklädda tjufvarne — the swell-mob —, af hvilka det säges skola finnas endast i London omkring 200, — erfordra den största vaksamhet hos spanarne. De intaga första rummet inom yrketr. Deras skicklighet består uti att vara oåtkomliga af lagen. De mest förfarne blifva sällan gripne. En af dem, vid namn Moses Clark, bedref i omkring ett fjerdedels århundrade sitt vanhederliga yrke, och blef under hela denna tid aldrig gripen på bar gerning. Han dog som en förmögen gentleman i Boulogne, dit han dragit sig undan för att lefva på det han sammansparat, hvilket han nedlagt i fast egendom. En gammal skälm vid namn White lefde oantastad till en ålder af åttatio år, men han hade icke varit om sig, utan lefde på bidrag af sällskapet tilldess hans gamla bekanta gingo bort, antingen genom döden eller deportation, och det nya slägtet ville icke erkänna hans anspråk på deras gifmildhet. Han dog i ett arbetshus. — Medeltalet af frihetsår för denna klass är fyra år. Någras af the swell-mob vinst är ganska stor. De kunna alltid förfoga öfver nödigt kapital till utförande af uppgjorda planer. Deras resekostnader äro stora, ty deras skördefester äro stora, offentliga folksammankomster i stad eller på landet. Såsom ett exempel på deras förtjenster må nämnas de bedrifter fyra af dem utförde för sju år sedan vid husdjursexpositionen i Liverpool. Spanande polisen från London var icke närvarande, men en af densamma låg i försåt för skurkarne vid Eustontationen. Sedan han väntat i fyra dygn, kommo ändtligen de herrar, på hvilka han väntat, ytterst väl klädda och med platser i en första klassens vagn. På det stillsammaste sätt i verlden lade spanaren beslag på deras effekter; de bådo henom åtminstone behandla dem såsom gentlemän.. Han gjorde så, och fick dem in i ett enskildt rum, der de hade den artigheten att erbjuda honom femtio pd st.i fall han ville släppa dem. Han vägrade och tog i stället deras reseeffekter i skärskådande; bytet bestod i guldbroscher, ur (hvaribland flera af högt värde), kedjor och ringar, snusdosor samt banknoter på 100 pd st. Emellertid, då egarne till åtskilligt af det stulna händelsevis icke kunde påträffas och åter andra icke brydde sig om att på laga väg beifra saken, sluppo de undan med obetydligt straff. För att tillintetgöra swell mobbens planer, hafva tvenne af sergeanterna vid spanande polisen till sin uppgift att lära känna hvar och en af åem personligen. Följden deraf är den, att när någon af dessa officerare visar sig på något ställe, der det vore meningen att göra affärer, är det icke möjligt för de förutnämnde herrarne att sgöra någonting. Detta är en förträffig egenskap hos spanarne, ty på det viset blifva de äfven en sorts skyddspolis. Vi skola meddela ett exempel. Ni är vid minnesfesten i Oxford. När ni går ner utför Roebuckshotellets breda trappor, träffar ni i förbifarten på en herre af utländskl utseende, i elegant drägt. Det brokiga mönstret på hans väst, hans stöflors glänsande svärta, hans handskars utomordentliga hvithet — han kramar en af dem i sin temligen fina hand — öfvertygar er att han begifver sig till den stora balen, som i afton ges hos Merton. Den blick han fäster på er vid förbigående är skarp och omfattande; och om hans öga hvilar längre på en del af er person än på en annan, så är det på det guldur ni just tagit upp ur fickan för att se om middagen är färdig Då ni viker åt sidan för att lemna rum för honom, tackar ban för er artighet med ett det mest parisiska pardon! och med ett 1eende, så graciöst och tillvinnande, att ni hoppas det ban kan tala engelska, ty ni är viss på att han är en angenäm man, och besluter i ert sinne, att om han spisar middag i kafferummet, skall ni inleda ett samtal med honom. BRT 4 På mattan vid nedersta trappsteget står der em man, af ett simpelt men hederligt utseende, med ingenting förfärande i sitt yttre eller afskräckande i sitt ansigte, men det intryck han gör på ertillämnade vän är anmärkningsvärdt. Den stackars lilla herrn höjer sig på tåspetsärne, likasom hade han plötsligt förlorat balänsen genom en kula: han bleknar och läpparne darra, då han försöker att qväfva ordet coquin! Han vet att det är för sent att vända om (han skulle göra det, om han bara kunde), ty mannens öga häftar vid honom. Det finnes ingen hjelp, och han talar först, men i hviskande ton. Allt hvad ni kan böra-är att den andre yrkar på att monsieur skall sända bort sin skola med sju tåget. Ni föreställer er, att han är någon stackars fransk språklärare, som råkat i penningebeknip och nu gripes af en lagens tjenare. . De lemna värdshuset tillsammans, kanhända för att gå till gäldstugan. Ert medlidande ar så stort, att ni ett ögonblick tänker på att skynda efter dem och erbjuda er borgen. Men ni är likväl mycket hungrig, och just i detta ögonblick säger kyperen till att middagen serveras. I det lilla afplankade kabinettet midt emot är bordet dukat för fyra, men endast tre gäster fionas der. De tyckas vara stillsamt folk: visserligen inga gentlemän, men hyggliga nog ändå. Hvart har Monsieur tagit vägen, frågar den ene. Ingen kan säga det. ; Ska vi vänta längre på honom ? Åh nej, kypare middagen! Af deras sätt tyckes ni förmoda, att Roebuckshotellet är något för fint för dem. De synas icke vara mycket vana vid silfver. Silfvergafilarne äro så förvånande tunga, att en af herrarne roar sig med att väga dem emellan fingrarne, under det en annans uppmärksamhet upptages af ciseleringen på bordssortounen. Under allt detta tala de med hvarandra. Då fisken bäres in, kastar den tredje en vårdslös blick på locket öfver fatet, och då kyparen gått efter såsen, knackar han med nageln på det och yttrar frågande till sin vän på ardra sidan af bordet: Silfver? HANDELS-UNDERRAÄTTELSER.