Aftonbladet – 23 oktober 1860, sida 2

liga kavaljerer i lysande uniformer och stjernbeprydda gubbar uppfyllde rummen. Den unge arftagarens, återkomst ifrån de tyska läroverken firades med alla möjliga lustbarheter. Lathard Constantin Canitz var då en;gorse om fjorton år, med ett fint, intelligent, blekt och ovanligt utseende. Ett öfvermodigt leende och en prägel utaf hånfullt förakt vanställde likväl de i och för sig sjelfva regelbundna dragen. Det var som om för tidigt uppväckta lidelser råkat i en föga harmonisk strid med bans bjertas ädlare instinkter och framkallat ett kaos i hans inre, hvarutur endast högmodet öfver sig sjelf och förakt för andra framträdde rätt tydligt. Han var lång och spenslig, med en nästan sjuklig kroppsställning, som icke rätt väl öfverensstämde med elden i hans öga eller det lifliga och raska i hans rörelser. Då man såg denne yngling, frågade man sig ovilkorligen om det var ett kroppsligt eller ett moraliskt lidande, som i förtid blekt kinderna och böjt kroppen, så att de förra förlorat ungdomens friskhet och den sednare dess spänstighet. i; : Constantin hade icke sett fadern sedan sitt sjunde år... Sexv veckor före deras ankomst till Kronobro omfamnade generalen sin son ofter en så lång skiljsmessa. Kanske var det denna som-gjort fadern fremmande för Constantin och framkallade den köld; hvarme ban bemötte generalen vid deras första möte. Vare härmed huru som helst, var det ett fak. tum, att han visade en fullkomlig brist på sonlig tillgifvenhet och besvarade faderns ömhet med en i ögonen fallande kallsinnighet. Vid deras samtal, straxt efter :Constantins ankomst till Petersburg, yttrade generalen den önskan, att sonen skulle ingå i militärskolan och bilda sig till sjöofficer. Härpå svarade Constantin: Åh ja, hvarföre icke. Sak samma hvad ag blir. För en ryss passar. bäst att blifva vödel till yrket. ; Min son, du torde erinra dig att......v Jag skall vara försigtig här i detta förlömda land,, inföll Constantin hånleende.