Aftonbladet – 22 oktober 1860, sida 2

all skuld, och huru väl vore det ej om hon i Victor finge en vän; för framtiden kanske ett stöd.n Men Victors sinnesstämning är icke vänlig., Mot mig, nej; — men ett helt tiotal af år bär flytt sedandess... Lika mycket, han känner icke Skuldfrids mor och skall aldrig lära känna henne. Må hans intresse endast gälla det barn ödet fört i hans väg. Dessutom, Anhnika, eger jag väl rätt att helt och hållet afsöndra Skuldfrid från andra menniskor? jäDet vill jag icke säga; men nog tror jag att hon är lyckligast så länge hon lefver skild från verlden., Så har också jag tänkt; men allt har en gräns, och derföre när Hon ödrskar något, som kan förljufva hennes ensliga lif, vill jag att bon får det. Hvad är väl målet för min tillvaro? Jo, att lefva för bennes lycka, så att hon endast får se lifvets solljus, utan all aniog om att det har en nattsida. Lägg derföre icke några band på min lilla sommarfogel; måhon få flyga omkring i skogar och dalar och njuta af allt, som skänker henne fröjd.n Nu hördes en glad röst, somsjöng en munter. melodi; och lätta steg i trappan, som förde från: öfra våningen. I nästa ögonblick öppnades dörren och Skuldfrid, blomstrande och leende som den klara vårmorgonen, hoppade in i rummet. Vid fru Smidts åsyn antog bennes gång en mera städad karakter och hon nalkades henne med denna prägel af vördnad, som alltid återfanns i hennes sätt emot modren. Den dagen läste hon flitigare än vanligt. Mor och dotter arbetade ifrigt ända till middagsklockan ljöd. Med ett: Nu är det slut för i dags, slog Skuldfrid igen boken och kysste modren på handen, hvarefter hon ilade upp ifrån Justhuset till salen för att hjelpa Annika med dukningen; något söm Skuldfrid alltid gjorde, då hon tyckte sig ha varit vitet förärgl:g emot gummans:Den lilla flickan var idel tjenstaktighet och välvilja. Annika kunde omöjligt underlåta