Aftonbladet – 22 oktober 1860, sida 2

gande ljud skulle bana sig fram öfver de färglöga läpparna. Det askbleka ansigtet, de röda, af nattvak måtta ögonen förtäljde om qval som jagat all sömn och ro från hennes läger under den flydda nätten: Annika stod en lång stund i den uppslagna salsdörren, som förde ut till terrassen, och ber tråktade den oroliga vandrerskan.. Slutligen, sedan hon dragit en djup suck och mumlat: Stackars. barn, när skall hennes sorg blifva findre, gick hon utför terrassen ned till den gång, der fru Smidt med : ojemna steg promenerade. Huru. är det i dåg? frågade Annika med rösten af en mor, som är Öörolig öfver sitt barn, AhKT är det du, Annika? Fru Smidt stans nade och kastade en frånvarande blick på tjeHärinnan. Köm nu snällt och gå in i salen; der, har jag värmt kaffe i ordning. Klockan är nyss fem,-så att ingen: är uppe på gården. mer än vi båda Annika fattade fru Smidts hand, tilläggande: Gör gumman till viljes och drick litet kaffe; efter en natt utan sömn, och tillbringad under bar himmel, kan det allt vara af nöden. Tänk på lilla Skuldfrid och var rädd om hennes mamma., Annikas skrynkliga ansigte utvisade så mycken ömhet, att åsynen deraf icke kunde annat än göra godt i hjertat; också gled något liknände ett vänligt leende öfver fru Smidts drag, och hon tog tigande vägen upp till salen. När hon der druckit en kopp kaffe; hvilken serverades af Annika med mycken förnöjelse, satt bon en stund fördjupad i tankar, derefter vände hon sig till tjenarinnan, sägande: Är Victor Aberney verkligen min närmaste granne? Ja, och derförs bannade jag Skuvldfrid fö det hon talat vid honom, Jag. visste ju att Jag sorgfälligt undvikit honom, menar du. Det är sannt, och så skall det evigt förblifva. Han och jag kunna icke mötas. Dock, detär helt olika med Skuldfrid. Hon är fri från