Fyra år, för jag är nu elfva, och vi hafva bott på Ektorp i sju år. Jag minnes så väl, när vi reste ifrån den der stora staden, der jag mycket litet fick gå ut. Vi foro öfver breda gator och ställen, der det stod granna kyrkor och byster. Vi kommo sedän till andra ställen, som också skulle vara städer; men de voro små, och så kommo vi slutligen hit en afton. Sedandess bar jag aldrig varit annat än bär, med undantag af de tre gånger om året vi fara till kyrkan. Nå, ville du icke än en gång komma till den stora granna staden ? Nej, det vill jag visst icke. Der fick jag sällan gå ut och aldrig utan att Annika följde mig. Här får jag springa omkring i skogen, ro på sjön och vara fri och glad. Tycker du icke att det är bra roligt att lefva ? Aberney smålog, och i stället att besvara frågan bad han henne sjunga den ena af de sånger hon dagen förut sjöng. N sÖch hvarföre just den ? frågade Skuldfrid. Det skall du få veta sedan. När sängen var slut, sade Aberney: aVet du hvem som gjort musiken till den der visan? : Nej Ib Det har jag. Dul utropade barnet och slog helt gladt armarna om hans hals, under det hon utgöt sin öfverraskning och beundran i de mest okonstlade och uppriktiga ord, beledsagade af barnsliga smekningar. Äfven den aftonen följde Aberney henne ett stycke på hemvägen. Det originella barnet hade riktigt fängslat den lärde mannen, och följande dag erböll fru Smidt ett bref från honom af nedanstående innehåll: Min fru! Ehuru belt och hållet obekant, tager jag mig likväl friheten att skriftligen uppvakta er. Ni. eger en liten dotter, ett ovanligt och rikt: begåfvadt barn.j Slumpen har sammanfört henne och mig. Ni känner huru. Jag åter vet att ni icke tager emot besök, och att ni sjelf aldrig gör sådana. Nå väl, jag respekterar er enslighet och vill ioke