Aftonbladet – 22 oktober 1860, sida 2

att laga till litet grädde med sylt åt barnet, såsom belöning för det hon var så snäll. Efter måltiden tog Skuldfrid sin hatt, kastade ed skälmaktig blick på Annika och en spörjande på modren, i det hon sade: NuU går jag till mina dufvor och sedan till stranden att möta min Vän. Annika rynkade ögonbrynen, fru Smidt böjde medgifvande på hufvudet, och i nästa minut var fogeln ur buren. Den dagen hade Aberney infunnit sig först på mötesplatsen, så att Skuldfrid fann honom liggande vid bergets fot. Då han fick se dån lilla flickan räckte han ut handen emot henne, sägande: Kom nu och sätt dig här hos mig och berätta litet om dina föräldrar och dig sjelf. Jag har mycket tänkt på dig, alltsedan i går. SDet har jag också gjor, inföll Skuldfrid och satte vr utedvid honom, förtäljande att Annika varit ond för att hon fått se Skuldfrid med Aberney. Sedan hon slutat denna redogörelse, frågade professorn : h siivad har din far varit 2) Min far är död, och om honom får man aldrig tala. Jag lär ha varit mycket liten när ban dog; så söger Annika; men jag. kan icke påminna mig att hon sagt hvad han var. Det skall jag fråga henne.n Är du född här på orten?a Åh nej, det är jag nog icke, för jag minnes helt tydligt att jag varit på ett ställe der det var mycket, mycket stora hus, mycket folk och mycket åkande, samt att alla talade ett sahnat språk än vi; men det var icke tyska och icke heller franska.s Har man aldrig sagt dig hvad det var för ett ställe ? aNej. När jag frågade Annika derom, har hon svarat: Barnet skall icke tänka på den der tiden, utan glömma den, eljest gör hon sin mamma ledsen, och det är något jag är mycket rädd att göra.n Huru gammal var du när du lemnade det der stället? Vet du det?