Sardin!en vid Po och Mincio. (P. T.) BLANDADE ÄMNEN. — Garibaldis porträtter. Huru obehagliga Garibaldis anletsdrag förefalla den österrikiska regeringen kan man sluta deraf, att österrikiska polisministeren befallt, det alla porträtter af Garibaldi, som komma från utlandet såsom handelsartiklar, skola. tagas i beslag och sändas tillbaka öfver gränsen. — En blindbook på lina, Lindansaren Blondin har nyligen utfört det djerfva vågstycket, att med förbundna ögon och en tjock säck dragen öfver hufvwudet gå på lina öfver Niagara. — Instinkt hos boskap. I Göteborgsposten meddelas följande, af tillförlitlig person meddelade berättelse: Sommaren 1849, då jag som Mariebergselev deltog uti de å Ladugårdsgärdet för Mariebergarne ånbefallda skarpskjutniogsöfningarne med kanoner, hände sig att ett af de många på gärdet betande kokreaturen, vid passerandet af skottlinien, träffades af en ricochetterande granat på så sätt, att buken upprispades och högra frambenet blef afslaget Jag och min kamrat på distansen sprungo genast fram för att genom ett pistolskott (vi fingo nemligen låna en pistol af en afdelning af hästgardet, som straxt bredvid förehade målskjutning med pistoler) döda det ohjelpligt sårade kreaturet: men nu, liksom på en gifven signal, uttryckt genom en egeh sorts -bölande (det var i sanning ovanligt) samlade sig ögonblickligt alla på fältet betande kreatur kring det sårade och under sådant raseri, att vi måste retirera, och kunde först efter reqvirerad handräckning från de öfriga distanserna, drifva kreaturen ur linien och döda det sårade. Men ej nog härmed, under 14 dagar derefter, som öfningarna fort gingo, inträffade dagligen att kreaturen vid passerandet af stället, der kon skjöts, och hvilket var genomdränkt af blod, stannade, bölade, stampade och i raseri ned hornen uppkastade jorden. — Ett äkta spöke. I våra upplysta tider — säger Thisted Aviss — skulle man förmoda, att tron å spöken försvunnit. Att detta icke är fallet, visar följande sannfärdiga berättelse om en händelse, hvilken nyligen tilldragit sig i en by norr om Limfjorden: En enka, som bebodde ett litet hus, hade blifvit häftigt sjuk och måste derföre ha en person till vår: darinna. En grannbustru var också beredvillig dertill; och då sjukdomen blef häftigare, vakade hon hos enkan om natten; men en dag kom hon ien mycket upprörd sinnesstämning bort till byns skolmästare. och försäkrade med en dyr ed — hvarvid hon icke sparade hans diaboliska majestät — att hon icke längre kunde vaka hos den sjuka hustrun, ty djefvulen spö: kade så grufligt der hvarje natt. Jas, svarade skol läraren, om ni på detta sätt kallar på honom, så infinner han:sig måhända för att uppfylla er önskan; emellertid är det bäst att ni förhåller er stilla änhu en natt, så skall jag hjelpa er att vaka.. Såskedde äfven. Nästa natt vakade skolläraren jemte sjuk: vakterskan hos den sjuka, och allt var lugnt och stilla ända till midnatten; men då klockan slog 12, sprungo dörrarne plötsligt upp, och en hvitklädd gestalt in: trädde, hvarvid de båda qvinnorna förskräcktes till den grad, att de voro nära att falla i vanmakt; skolläraren deremot sprang upp från sin plats, framtog hastigt ett wapen, som han hade gömdt under rocken, fattade tag i det förmenta spöket och hotade att nedsticka honom på stället, om han icke genast gaf sig, tillkänna. Spöket, som hvarken var mer eller mindre än en vanlig menniska, som straxt igenkändes af dem alla, blef förskräckt och bad om nåd med löfte att aldrig mera spela spöke. Sedan. upplystes det, att ett fruntimmer, som vistades i huset, var invigdt i hemligheten; och att han, som spelade spöke, begagnade denna list för att afleda den sjukas och hennes vakterskas uppmärksamhet från haus hemliga förhållande till bemäldta fruntimmer.