Aftonbladet – 19 oktober 1860, sida 2

dig? Och jag som trodde att du skulle tycka om den. . sDet var öfver Finland jag gretx, svarade Aberney. Mitt älskade, mitt dyra Finland! Sjung du bara, dina visor äro mig kära. Skuldfrid sjöng slut sin afbrutna sång, och ännu en till. Aberney klappade och berömde henne, hvarvid. hon smålog så gladt; men då han bad henne sjunga ännu en, svarade Hon skrattande: Nej du, icke i qväll. Vi skola gömma något till i morgon. Nu skall jag gå hem. Aberney reste sig upp, med de orden: , Jag skall följa dig. Skuldfrid lade fipgret öfver läpparna och stod en stund tankfull; derpå höjde hon upp hufvudet och svarade: Åhja, det kan du allt få; men du får icke gå ända fram till gården, då kunde Annika få se dig, och sedan fick jag bestämdt icke gå utom trädgården på mycketlänge. Och chvarföre?v Annika vill icke att jag talar vid andra af grannarna än landtfolket. Skuldfrid tog Aberneys hand; och de anträdde hemfärden, genom skog och snår. Du talar ständigt om Annika och aldrig om din mor; huru kommer det till? Min mor är så god, så from, att jag ibland tror att hon är ett belgon. Om henne talar jag icke gerna derföre att ..... att ...... jag på en gång håller rysligt mycket af mamme och ändå -.... ändå ..... har jag en sådan vördnad för benne, att jag nästan aldrig vågar skratta i hennes närvaro. Du är kanske sällan med din mor? Nej, kära du, det är jag visst icke. Hela dagarna läser, syr, spelar, skrifver och ritar jag för mamma.; Det: är bara på lofstunderna jag är ifrån henne... Då tycker jag om att springa omkring i skogen. Med hvilka af grannarna umgås din mor? Kors så tokigt du talar! Vi känna icke någon af grannarna. Mamma far aldrig bort oftare än till kyrkan, då jag får följa med. Har du icke någon lekkamrat?, ja: