Aftonbladet – 19 oktober 1860, sida 2

få sjunga några, af. mina visor lör dig. Detta var. något så nytt, att jag riktigt fröjdade mig deråt. Hvarföre föreföll det dig så roligt? Hmb. Skuldfrid lutade hufvudet -på sned och funderade en stund. -Det kan jag icke så noga säga; men duskall veta, att, utom mamma, Annika och skogvaktarens, har jag aldrig) sjungit för någon. ann,.än foglarna, och de kunna. ieke berömma mig, men det kan du... Dessutom tyckte jag att vi gerna kunde blifva ett: par goda vänner. Jag skall nog hålla riktigt af dig. Det var Aberney: alldeles omöjligt att icke småle åt Skuldfrids okonstlade ord. Han försäkrade att hån redan var hennes vän. Hvem skulle icke känt sig dragen till detta förtjusande och naturfriska barn! Ehuru vänskapen vid-shennes ålder merändels är ganska ötvergåendelhar den likväl någotså intagandeyatt man, fängslas. deraf, emedan den helt och hållet dikteras af: ögonblickets ingifvelse. .Dessutom var: det: hos:henne något så egendomligt, att Kon ovillkorligt måste väcka intresse, äfven om han, varit mindre vacker, än hvad nu var händelsen. j Skall jag sjunga för dig några finska: vis0r2n frågade: hon. Tycker du om Finnland?o Ja, mycket. Det. är ju mitt fosterland., Med en röst, stark och klar, sjöng den lilla flickan ett par sånger, allt för välbekanta för Aberneys den ena hade Edith sjungit i sin barndom, den andra var en Jaf hans förstå kompositioner. Under det Skuldfrid sjöng, tillslöt Aberney ögonen, och han tyckte. sig återförd till de lyckliga och leende barnaåren, då Finlagd ännu var svenskt och då sorgen och smärtan ännu voro främlingar för hans bjerta. Ofrivilligt stal sig ett par tårar ur den starke mannens ögon och rann långsamt utför -baus kader vid tanken på hans lidna förluster. Skuldfrid, som haft ögonen fästade på bonom, tystnade tvärt, då hon fick se tårar på hans kinder. Hon utropade häftigt: Hvad, du gråter! Har min visa bedröfvat