Aftonbladet – 19 oktober 1860, sida 1

vår inre ställning erbjöd ej tillfälle till annat än negativa åsigter. För ett år sedan, nemligen i Oktober 1859, sökte jag i flera korrespondenser till Aftonbladet gifva en hastig öfversigt af Österrikes konstitutionella historia. Den 18 sistlidne Mars gjorde jag en analys af det kejserliga patentet af den 3 Mars 1860, och edra läsare erinra sig tilläfventyrs, att en samvetsgrann undersökning af detta patent rörande det förstärkta riksrådets sammankallande ledde oss till att med temligen ringa optimism bedöma de eventuella resultaterna af riksrådets öfverläggningar. Utgången har tyvärr rättfärdigat våra förutsägelser. Riksrådet, denna besynnerliga Assemblee des Notables; kommer sannolikt att i österrikiska historien lemra ännu färre spår efter sig än de franska notablurna i Februari 1787 och i November 1788. Man kan sluta till detta af karakteren och utgången af debatterna, som jag nu vill söka i korhet teckna... Först må dock sägas några ord om de personer, som spelat hufvudrollerna i detta sällsamma konstitutionella drama, Riksrådet har att uppvisa Österrikes mest lysande namn, de mest ansedda genom, rikedom. och börd. Man ser der på de fem bänkar, som bilda en halfcirkel, Österrikes störste jordegare, furst Schwarzenberg, hvärs egendomar utgöra en egen slags stat inom Böhmen; furst Salm, känd såsom lärd och statsman; furstarne Auersberg, Colloredo-Mansfeld och Lichtenstein, grefve Wolkenstein, en af landets mest feodala aristokrater; grefve ClaroMartinitz, som erinrar om typen, för en engelsk tory; grefve Szecsen, hvilken man kallat ungrarnes parlamentariska svärd och som är ett af deras bästa bufvuden; grefvarne Barkoczy och Apponyi, och slutligen kardinal Raucher, hvars på en gång kloka och passionslösa ansigte liknar storinqvisitorernas porträtter i de. spanska gallerierna, Vid sidan af dessa representanter för landets stora familjer ser .man simpla borgare, och midtibland dessa, den ryktbare Maager, en tysk köpman. från Kronstadt i Transsylvanien (Siebenbirgen), på ,hvars lott det. fallit att nästan ensam på egen hard formulera den moderna liberalismens fordringar. Debatterna inom riksrådet, betraktade i sin belhet, kunna delas i trenne hufvudarter. De omfatta först och främst de egentligen så kallade konstitutionella frågorna, till hvilka sluta sig de besvär, som ingifvits med anledning af pressens ställning och administrationens felaktigheter; I andra rummet komma förhållandena mellan kyrkan och staten, äfvensom resultaterna af det bedröfligt ryktbara konkordatet af den 18 November 1855, och slutligen det beklagansvärda tillståndet af våra finanser. Diskussionen öfver de eviga konstitutionella problemer, hvilka söndra och uppröra Österrike, har varit temligen förvirrad, ehuru den upptog: större delen af sessionen, som man annorstädes skulle säga, inom riksrådet, hvilken afslutats den 28 sistlidne September. För att göra sig ett begrepp om denna vigtigaste del af debatten, kan det vara nog att i möjligaste kortbet karakterisera majoritetens och minoriteiens röster under den slutliga sessionen den 28 September. : Hela diskussionen bos Österrikes notabler vände sig i sin helhet omkring den frågan, huruvida Österrike borde vara konstitueradt till en enhetsstat eller till en konfederation af stater; med andra ord, om eentralisationsprincipen eller federalismens princip vore att föredraga. Det fanns igrunden tre partier eller snarare tre :opinioner, emot hvilka man måste ställa regeringens opinion eller syften, under förutsättning att regeringen redan bildat sig en riktigt klar, riktigt bestämd opinion öfver hvad som måste göras för att konstituera riket och för att rädda Österrike. De tre grupper, hvarom jag nyss talat, kunna karakteriseras på följande sätt: 1:o Begär majoriteten en konfederation emellan de särskilda stater, som utgöra österrikiska kejsardömet, hvilka borde organiseras sår som politiska och historiska individualiteter gentemot -centralstaten, hvilken (i majoritetens tanke) måste försvagas så mycket som möjligt till förmån för kronans särskilda länder. Enligt detta förslag skulle de olika staternas eller provinsernas oberoende och autoncmi skyddas på grunden af de gamla särskilda feodala författningarne, hvilka man för sådant ändamål borde återställa. Denna opinion understöddes isynnerhet af ungrarne, hvilka, enär de ensamma bäst och kraftigast visste hvad de ville, slutade med att beherrska diskussionen och drogo majoriteten med sig. Denna grupp upptog i sig efterhand alla de aristokratiska elementer, som riksrådet innehöll, och hvilka ej kunna hoppas på sitt återställande annat än medelst ett i möjligaste måtto fullständigt oberoende för de olika österrikiska staterna. . 2:0o Minoriteten inom riksrådet representerade till en stor del det borgerliga och tyska elementet, som är benäget för en centraliserad enhetsstat, hvilken borde erhålla vissa parlamentariska och konstitutionella garantier. Denna jemförelsevis liberala minoritet vågade emellertid icke bestämdt formulera sitt program. Öfvertygad om att det egentligen s. k. konstitutionella systemet ej skulle ha någon utsigt att antagas på högsta ort, och önskande skona höga ömtåligheter, egde den borgerliga och halft liberala minoriteten icke nog medborgerligt mod att öppet fordra hvarken parlamentariska institutioner eller samvetsoch religionsfrihet, eller tryckfrihet. Det blef visserligen fråga om allt detta i en eller annan af minoritetens talares anföranden, men på ett så obestämdt sätt och med så mycken törsigtighet i uttryck, latt deras verkan härigenom märkligt förlamades. 3:0 Den liberala opinionen, i detta ords vanliga bemärkelse, egde blott en verklig representant, en simpel köpman från Kronstadt i Transsylvanien, hr Maager, hvars betydelsefulla isolering inom riksrådet hastigt beredde honom en ovanlig ryktbarhet, hvilken hau måhända ej skulle ha Vunnit i en församling, mera rik på upplysning och förmågor. Hr Maager hade den djerfheten att RR LE