Aftonbladet – 18 oktober 1860, sida 2

en gammal visa, tillhörande de äldre folkmelodierna och utgörande en. af dem Aberney hört i sina barnaår. Rösten sjöng om hvarje vers två gånger och med en så musikalisk uppfattning, att den uppväckte Aberneys hela intresse. När tonerna slutligen bortdogo, sprang han upp för att få se sångerskan. På berget satt en liten flicka. Hufvudet var bortvändt, ty bom hade ögonen riktade på vattnet. Aberney kunde således endast se profilen af hennes ansigte; men denna egde en sällsynt regelbundet. Hela formen af dettå lilla intagande hufvud var vacker, och man anade lätt att hon, sedd på nära håll, måste besitta en ovanlig fägring. Hon tillhörde ännu helt och hållet barnaåren och kunde på sin. höjd vara tio eller elf-a år. Aberney betraktade flickan en lång stund med oafvänd: uppmärksamhet; slutligen vände hon på hufvudet och fick se honom. Hon reste sig genast och ämnade lemna berget. Mitt barn, följ gångstigen här,, sade Aberney, så slipper du klättra utför. Flickan nickade jakande på hufvudet, och lätt som en ande sväfvade hon ned och stod några ögonblick derefter framför Aberney, på hvilken hon helsade med en egen frimodig och öppen blick. Huru vågar du gå så allena här i skogen? frågade han, intagen af hennes yttre, Hvarföre skulle jag ej våga det? Jag är alltid ensam, och jag är så van vid skogen, der jag sjunger mina visor för foglarne,: som lyssna på dem, att jag håller afsbergen ochträs den der, och ehuru jag många gånger önskat, att Ajattera) skulle uppenbara sig och föra mig vilses har det ännu icke händt. ) Ärvenligt finska folktron en skegsande, som till hör qvinnokönet och hvilken brukar föra folk vilse i skogarne.