Aftonbladet – 17 oktober 1860, sida 2

stånden och rikedomens tillväxt äro; och i sjelfva verket bar mången londonbo för längesedan upphört att begagna apostlahästarnen. Genom vana, undergifvenhet i sitt öde och konstaplar lyckas det väl ännu alltid att korama fram; men med hvilka uppoffringar är ej detta ständigt förknippadt! Antalet vagnar och fotgängare, som på 24 timmar passera blott London Bridge, uppgår i medeltal till 150,000; och antalet af på ett år till jernbansstationen vid Fanchurch Street ankommande och afgående passagerare är tio gånger så stort som den krigshär, hvilken, enligt Herodotos, följde Xerxes till Grekland. Våra fränder, på andra sidan Atlantiska oceanen ha nu, likasom i många andra stycken, äfven i en lyckad praxis af gaturörelsen betydligt ilat om oss och ega sedan lång tid tillbaka. hästjernvägar på gatorna i de stora städerna, isynnerhet i Newyork; de amerikanare, som komma till Europa, betrakta också med största förakt våra kommunikationsmedels barnatillstånd. Hvarje yänkee anser de i våra ögon så vackra och prydliga Themsoch Rhenångfartygen, äfvensom våra jernbanor och omnibusar; med deras brist på allt slags beqvämlighet, såsom sannskyldiga pinoredskap, och återvänder till sitt fädernesland med det stolta medvetandet, att ,staternan öfverflyglat ej blott the britishers,, utan äfven hela Europas fästland. I två engelska provinsstäder har man nu beslutit sig för att efterapa amerikanarne åtminstone i deras hästjernbanor på gatorna, och en sådan linie är redan med bästa framgång i verksamhet i Birkenhead, entemligen betydande fabriksstad i Lancashire; en annan linie är för närvarande under anläggning i Burton vid Trent, en stad, bekant för sina ofantliga ölbryggerier, ty der ser allt hrr Alsops Pale Ale dagsljuset. Walter Scott berättar, att Burton redan på Ivanhoes tid var berömdt för sitt öl, och nyligen har fabrikationen deraf så ofantligt stigit, att den fordom så obetydliga lilla staden redan börjar lida af en kommunikationsblodfullhet. Så allmänt erkända jernbanornas fördelar också äro, så tyckes man dock i sjelfva verket blott till hälften ha dragit vinst af dem; man begagnar dem endast för långa afstånd och i jätteproportioner; man far visserligen från London till Edinburgh och från Berlin till Hamburg på jernskenor, men ännu ej från Westend till Londons City. Besparingen i tid, hästkraft och menniskoarbete skulle bli oerhördt stor, om man begagnade hästjernbanor för den mindre rörelsen i alla större städer. Såsom vanligt har i London en bister opposition uppstått mot detta förslag; cockneys (öknamn på londonsboerna) vilja hellre behålla si.a smutsiga och obeqväma cabs och omnibusar än se staden amerikaniserad,. Kan mauv tänka sig någonting så fasligt som att ett jernbantåg galopperar midt igenom London! Alltsammans är blott och bart en chimere; banskenor kunna hvarken utläggas eller upptagas på makadamiserade gator; vagnshjulen måste bräckas sönder; stundligen skulle man höra talas om dussintals olyckshändelser, med mera dylikt tokprat. Alldeles på samma sätt talade man för några årtionden sedan om jernvägar i ailmänhet. Snö, storm, regn, frost skulle lägga oöfverstigliga hinder i vägen; det vore rent af galenskap att bortkasta sina penningar på sådana hufvudlösa företag, och ingen menniska, som ville ha sina lemmar i behåll, skulle anförtro sig åt en så halsbrytande tingest o. s. v. Hästjernbanorna i och för sig skola vara förfärligt obeqväma, då deremot den obeqvämlighet, hvarmed man nu drages, är så ster som den kan vara. Löjligast af allt är det dock att vilja påstå att de skola vara farliga, ehuru det är ett faktum, att flera personer genom omnibusar och droskor dödas och lemlästas ensamt i London än genom olyckshändelser på jernvägar i hela det förerade konungariket. I Newyork färdades år 1858 icke mindre än 34,000,000 passagecare på hästjernbanorna, och af detta ofantliga antal blefvo endast tolf skadade. Dylika fakta tala för sig sjelfva, och det gamla caboch omnibusväsendet, sådant det nu till skam för Englands civilisation existerar i London, skall, såsom vi hoppas, ganska snart se sin sista dag. En annan olidlig tortyr, som redan sedan arminnes tid, ehuru alltid förgäfves, Varit öfverklagad, är Londons gatumusik. Att uthärda den är, såsom det heter i Mozarts Tius, mer än helvetes qval,, och hvarje bildad nenniska skulle gerna betala något förhöjd ukormstskatt (ehuru äfven detta är ett mycket känsligt sår) för att genom lagens starka hand å de tyska, böhmiska och italienska musikatiska lösdrifvare, som från bittida till sent Fylla Londons gator med sitt afgrundslarm, ragta till tystnad. Det har redan ofta i paramentet va:i: ig: it att lägga skatt på satumusikant. :. , 015 towingarne ha uttömt ig i ledande artiklar för att ådagalägga nödvändigheten af en dylik åtgärd, men tyvärr nittills utan all framgång. Man invänder -sanligen deremot, att det skulle vara ett barvari mot de lägre klasserna, om man jagade satumusikanterna ur landet, samt isynnerhet tt de tjenande skönas lif då sannolikt aldrig kulle muntras med någon melodi af Verdi ler Meyerbeer. Detta är visst möjligt; men ngen skall kunna neka ait tjenstflickor skulle sunda tvätta och bädda utan musik, hvaremot i; andra sidan de, som förse de tj nande skönseterna med mat, bostad och kläder, icke anna förtjena sitt lifsuppebälle eller förrätta sina göromål. om de ständigt skola störas i itt arbete af en musik, som kan röra stearne, men försätta menniskor i raseri. Bysansvärda äro positiverna och de skottska äckpiporna, rysligare ännu blåsinstrumenerna, som aldrig stämma tillsammans och åta sina dissonanser genljuda från ena ändan f gatan till den andra och i alla vinklar och rår i husen; men segerkransen måste obestridigen tillerkännas den s, k. raffinerade negermuiken, som utföres af sex karlar, med svärtade nsigten och klädda som pickelbäringar, på tamour de basque, fiol och en mängd namnlösa 1strumenter. med hvilka de ackomnaonera