Aftonbladet – 17 oktober 1860, sida 1

Endast den som varit olycklig, men icke brottslig, kan våga njuta fröjden af att vara mor. Icke sannt, min älskade?, j Utan att afvakta hennes svar, kysste han henne, tilläggande: I middag är tinget slut och då, Harmen, skall du möta mig med ett vackert leende på dina läppar, så att jag dervid må glömma allt som plågat mig. Vi äta allena. Tingsstaten är bjuden till prestgården, men jag har afslagit bjudmingen för min person. När Harmen blef allena, nedsjönk hon på knä vid barnets vagga och stammade under häftiga snyftningar: Endast den, som icke är brottslig, kan våga njuta fröjden af att Vara mor! Ö, Jesus Christus, förbarma dig öfver mitt oskyldiga barn! Harmen anordnade en nästan festlig måltid. Det prydliga bordet stod dukadt midt på golfvet. Med ett leende, bakom hvilket hon dolde all den smärta som bodde i hennes själ, gick hon emot Enoch, då han inträdde, och räckte honom sina läppar att kyssa. Enoch stannade straxt innanför dörren. Hans blick föll på bordet, der en vinbutelj stod, och liksom denna anblick framkallat nägot förfärligt minne, förde han handen öfver pannan och drog en djup suck. När han redan vände ansigtet emot Harmen, var det strängt, men mildrades då han mötte hennes kärleksfulla blick. Man satte sig. Harmen gjorde allt för att vara älskvärd. Slumpen, denna oförklarliga och hemlighetsfulla makt, ville att man den middagen hade stekt fogel, en rätt, som Harmen icke gerna såg på sitt bord, emedan det var den sista Casper åt, innan han tömde det olycksdigra vinglaset. När Enoch ätit sin portion fogel, tog Hermen vinbuteljen och slog i ett glas åt honom, men utan att fylla sitt.