Aftonbladet – 17 oktober 1860, sida 1

Harmen bleknade, en rysning gick igenom hela hennes varelse. I detsamma såg hon på mannen. Han såg oroligt forskande på henne. Besynnerligt,, sade Enoch och betraktade sin hustru, jag kommer helt säkert att dömma den arma qvinnan till döden, och likväl kan det vara möjligt att hon är oskyldig. Omöjligt, herr lagman, inföll notarien. Det är för många bevis emot henne.n Ingenting är omöjligt,, svarade Enoch och reste sig upp ifrån bordet. När han kysste Harmen, tog han hennes hufvud emellan sina händer och såg djupt in i hennes ögon, derefter hviskande med upprörd röst: Stackars barn! Harmen tillbringade den tid Enoch var på tinget innesluten i sitt rum, föregifvende hutvudvärk. Om affonen, då Enoch kora till henne, buro ögonen spår af tårar, och man kunde tydligt se att hon gråtit mycket. Enoch var nu vänlig, hjertlig och glad som vanligt. Han pratade muntert och smekte Harmer; men då han drog henne till sig och nämnde henne med de ömmaste namn, började hon åter att gråta. Dagen derpå syntes Harmen lugn, ehuru ett visst vemod hvilade öfver hennes drag. Ransakningen med den för mord anklagade bondqvinnan fortsattes hela förmiddagen, och Enoch var vid måltiden åter tankfull. Rättegången med den brottsliga qvinnan gjorde molnet allt mörkare och mörkare på Enochs panna. Han var vänlig emot Harmen, stundom passioneradt öm, men emellan dem växlades endast få ord. Det var liksom han undvikit att tala vid henne. Sista tingsdagen, innan han gick att afkunna dom öfver giftblanderskan, kom han in till Harmen. Hon satt vid sitt sofvande barns vagga. Enoch betraktade båda en lång stund, derefter kysste han Harmen på pannan, sägande milåt: