Aftonbladet – 17 oktober 1860, sida 1

Minnet är det, som plågar mig, brukade bon svara Enoch, då han med ömhet frågade henne, hvarföre molnet ständigt dröjde på den bleka pannan. Enoch älskade henne dubbelt så högt i dessa ögonblick. Hon hade icke varit hans finkänsliga Harmen, om den närvarande lyckan kunde komma henne att lättsinnigt förgäta det förflutnas hemska bilder. Efter tvenne års äktenskap blef Harmen mor, och de mörka minnena tycktes nu nästan bortblåsta. Hon syntes verkligt lycklig, och Enochs sällhet var fullkomlig, Lifvetlog så löftesrikt emot honom, då en händelse utifrån skulle komma och jaga bort sällheten. Vid andra hösttinget efter sedan Enoch tillträdt. domsagan förekom en otäck brottmålshistoria. En bondhustru anklagades för att hafva förgiftat sin man. Första ransakningsdagen, då Enoch kom ifrån tingssalen, var han blek, och för första gången under deras treåriga äktenskap hvilade ett drag af dysterhet öfver hans ansigte. Harmen frågade honom hvad det var, och han svarde: Ack, min älskade Harmen, det förefaller ibland rätt plågsamt att vara domare, ty man får se menniskan i hennes djupaste förnedring. Åsyn af brottet upprör alltid vårt 1nre. Om middagen var Enoch tyst, och hans blick hvilade på Harmen med ett smärtsamt uttryck. En af notarierna yttrade under måltiden: : Har lagmanskan hört, hvilket ohyggligt mål vi haft före i dag? . Nej, svarade Harmen, men af Aberneys dystra utseende kan jag sluta att det varit något ovanligt. Det är en helt ung bondqvinna, som blifvit anklagad att genom gift ha tagit sin man af daga, svarade notarien.