Aftonbladet – 15 oktober 1860, sida 3

Vid Niagara. (Efter en engelsk korrespondens). Prinsen af Wales besåg Nigaras väldiga vattenfall första gången d. 17 Sept., då det företedde en anblick, hvaraf ingen menniska någonsin förut njutit — han såg Niagarafallet illumineradt. Vid första tanken derpå tycktes det vara ungefär lika möjligt att eklärera Atlantiska oceanen som dessa stora utloppspass för sjön Erie; och mr Blackwell, som först väckte tanken derpå, ansågs visserligen vara mycket välmenande, men lindrigast sagdt fantast. Men mr Blackwell var ibärdig och lät förfärdiga 200 bengaliska ljus, de största som kunde fås. Ungefär 20 af dessa ställdes i en rad under klipporna nedanför Cliftonhouse, vid Amerikanska: fallet. 20 andra ställdes under Table Rock och ytterligare 20 bakom sjelfva vattenmassan. Kl. 10 på aftonen tändes alla ljusen och effekten deraf var något storartadt, förtrollande och öfver all beskrifning glänsande. I ett ögonblick tycktes hela vattenmassan förvandlad till flytande, smäldt silfver. Bakom fallet lyste skenet med så liflig glans, att vattnet derframför liknade en kaskad gnistrande diamanter, der hvarje droppe, hvarje träd. glimmade, blänkte och spred en förtrollande glans öfver hela scenen, som liknade en flod af antänd fosfor. Den täta dimma, som uppstiger från det kokande djupet, återkastade det lifliga skenet liksom från en spegel, upplyste träden, klipporna och alla de vilda klyftor genom hvilka forsarne brusa fram, samt lät de gamla grå splittrade ruinerna af Table Rock, som liknade ett ofantligt stort förfallet torn, stå klara och bestimda fram. Klippan höjde sig i täta lager och spred sig uppåt öfver katarakterna i en glänsande sky, så att det tycktes som om hela Niagara stod i lågor. Men allt detta storartade och sköna försvann till ett intet mot den effekt, som Astadkoms då ljusen. vexlade färg från hvitt till rödt. Niagara syntes förvandladt till blod, men sålt ljust, att en flod af brusande men genomskinlig och klar eld tycktes för ett ögonblick ha intagit de kalla, dystra och eviga fallens plats. Ingen kunde utan en känsla af bäfvan betrakta detta skådespel, den ofantlisa, majestätiska blodröda massan, hvilken mörknade och tycktes förtätas mot midten. Man kunde ej tala, så sublimt var sceneriet i sitt förfärande majestät, man kunde ej heller skilja sin blick från -den ångande kitteln under fallet, der floden liknade med sitt röda skum en sjudande blodmassa. URORESRAEVÄ (VIT IPREN RUNDA