Aftonbladet – 15 oktober 1860, sida 2

dolien och Hällström skola med utsökt heder bevaras i lärlomens historia och vittna om den kraft och ihärdighet, som alltid utgjort ochutgör egenskaper, hvilka verka äfven på den intellektuella öfverlägsenheten , så att den blir mera fruktbärande. Stolt öfver sitt land och sina söner, drömde Finland om ett fortfarande framåtskridande, då krigets storm kom att bevisa lyckans föränderlighet. O, Finland! Hvilken svensk kan tänka på den 17 Sej 120 oho smärta? Det var då freden afslöts emellan Sverge och Ryssland, en fred, som slet dig från det svenska modershjerta, hvilket aldrig skall upphöra att begråta förlusten af det barn hvaröfver Svea kände sig så stolt. Trogen och stark som klippan, har du under sekler trotsat krigets härjningar, stridt och segrat för ditt land, med ett mod och en försakelse, som göra ditt folk till ett af de ovanligaste; något det sista, för Sverge så olyckliga, kriget bäst bevisar, och hvarom Adolf Ivar Arwidson yttrar följande: Sålunda slöt detta för den finske soldaten alltid lika ärofulla, ehuru icke alltid lika lyckliga fälttåg. Nästan utan understöd ifrån Sverge, underhöll finska hären en så fullkomkomligen olika strid mot öfverlägsna fiender, stundom med en, under dylika omständigheter, förvånande framgång och tillkämpade sig öfver hufvud flera segrar än de fordna krigen erbjödo, äfven i förening med Sverges samlade stridskrafter. Det var att förutse, vid det stora missförhållandet emellan de krigandes styrka, att den lilla finska hären slutlien skulle duka under; men — likasom det vifves segrar utan ära, gifves det ock nederag, hvilka medföra odödligt rykte,; — och letta kan man säga om finska härens. — Vid minnet af allt det hjeltemod, som 1808 rs krig erbjuder, känner man sig frestad att örbanna sveket, som vågade förråda ett sålant folk. (Forts. följer.)