Aftonbladet – 13 oktober 1860, sida 2

det förflutna och förblifva goda slägtingar och vänner. Du är lycklig, du ...... Ja, jag är mycket lycklig, försäkrade Harmen. Harmen, låt oss icke mera fortsätta detta samtal.Jag har derunder lärt känna hela min svaghet. I detta nu önskar jag att aldrig hafva återsett dig.. Han reste sig och gick några hvarf upp och ned i rummet. Harmen satt tillbakalutad emot ryggstödet af soffan och tänkte: Mitt lif gåfve jag gerna för att få säga böry: högt, huru uteslutande jag älskar honom; men ett enda ord, som antydde hvad mitt hjerta känner, skulle för alltid beröfva mig hans aktning, och med detsamma hans kärJlek., Hon tryckte handen hårdt emot bröstet och suckade. Vid detta ljud stannade Enoch. Du suckar, Harmen,, sade han. Skulle VON (Us. er undrserenssereö Nol Dbrre rike k ERNA Fer RENEE Längta till mitt-hem och min man, ja. Harmens ögon hvilade forskande på Enoch. Hon såg honom skifta färg, och tillade: .Jag kam icke utan oro tänka på huru länge Casper måste sakna mig., Han älskar dig alltjemnt lika högt? Ja, det gör han visst. Och huru vore det väl möjligt annat? Du hörer icke till dem man kan glömma. Ack! Harmen, du skall aldrig förstå huru jag älskat och intill min död skall älska dig. En paus uppstod. Harmen egdåe icke styrka att svara. Faster Saras ankomst afbröt allt vidare samtal, Tsenne dagar derefter hade Harmen lemnat Stockholm. Casper helsade sin bustru med glädje och hjertlighet välkommen, och det hade bordt göra