Aftonbladet – 13 oktober 1860, sida 2

vit mycket olycklig om jag hos henne upptäckt en svaghet, hvilken varit förnärmande för de pligter hon. åtagit sig. Enoch syntes upprörd. Harmen åter föreföll fullkomligt lugn. Eu dylik fruktan; kära Enoch, förefaller mig oförklarlig. Trodde du ait hon ej skulle veta hvad som var en makas skyldigheter. Harmen, hör mig, utropade Enoch lifligt. Då man skref att du insjuknat på din bröllopsdag, uppstod .den bittra tanken i mitt inre, albin. All os Det var en häftig förkylving,, inföll Harmen kallt. Icke var det skäl att fästa så stor vigt vid ditt.och mitt barndomstycke, som ändå ej var något annat än en baruslighet.v SBarnslighit, upprepade Enoch allvarligt. Nog, wet jag att min. känsla för dig var af djupare beskaffenhet. I fall -du talar om vår vänskap, så hoppas jag den alltid iska!l blifva en systers och en brors tillgifvenhet, svarade Harmen. med ett vänligt Jeende; men de der dårskaperna, som förmådde dig lemna Uleåborg, hade icke bordt afhålla dig ifrån att besöka oss, ty i dethela kunna vi ju skratta deråt. Hon räckte honom handen. Enoch fattade den: ,Harmen, du är en storsint och ädel qvinna, sådan du alltid stått för mininbillning, sådan jag älskade att ihågkomma dig. Tack. tusen tack, du min första och enda kärlek, för det ig återfann dig sådan! Han kysste henves hand. En rysning gick igenom Harmens hela varelse, och hon tillslöt ögonen för att kunna bibehålla sitt lugna yttre. För min skull skall du icke mera fly dit hem och dina anhöriga. Icke för din, men ... . t : I Icke några men; ty din brors bustru kan . omöjligt vara farlig för ditt lugnn. Harmen log så systerligt emot Enoch. Låt oss glömma