Aftonbladet – 12 oktober 1860, sida 2

nappfylld, det är mera än mitt lif jag i detta ögonblick af dig begär!. Edith kände sig orolig då hon blickade på systerns upprörda ansigte; men hon smålog vänligt emot benne. försäkrande att hon ville göra allt för att uppfylla hennes önskan, blot! hon visste huru det skulle tillgå. Tala du vid pappa; Casper rättar: sig i allt efter honom, och du förmår så mycket öfver pappa. O Editb, Edith! Huru tacksam skal jag icke blifva! Harmen lutade sig emot systern oeh gret. Tårar voro något så ovanligt bos. Harmen, ut Bdith icke kunde påminna sig när bomsist såg henne gråta. Rörd öfver detta uttryck af smärta, lofvade Edith att ställa så till, att Harmen fick följa henne till hufvudstaden. Kära Harmen, sade Editb, du kan anse såsom afgjordt att du kommer att resa, ty när jag beslutat en sak får den lof att ske. Jag är väl icke finska för roskull heller. Till dig står också hela min förtröstan: eburu du liksom jag icke är af oblandadt finskt blod, så...n ; Vill Sud hvad qvinnan vill, inföll Edith skämtande. En afton i slutet af Juli promenerade en äldre herre och två unga damer på Djurgården. Den ena af dessa egde en så ovanlig tägring, att hvart bon framgick fästades uppmärksamheten vid hennes person; och man hviskade: Hvilket vackert ansigtel, Sedan de en stund promenerat : på slätten, och den vackra damen med ett uttryck af oro. låtit sina blickar granskande följa den böljande folkmassan, sade den äldre herren: Nu är det tid att gå på spektaklet. Der träffa vi bestämdt Enoch. Jag kan icke begripa, att vi ej råkat honom. Å Assessor P—s middag har väl dragit ut längre än vanligt, sade den mindre vackra af damerna, som var ingen annan än Edith, Förmodligen, svarade hennes följeslagare, i hvilken. vi igenkänna den äldre Aberney, Jag har just gått och gladt mig åt huru öf