Aftonbladet – 12 oktober 1860, sida 2

upp och blef helt öfverraskad att finna Enoch stå midt emot sig. Öfver kinderna, pannan och halsen flög en purpursky, då hon mötte hans ögon. Det var något i denna blick, som i ett nu förflyttade henne till det förflutna, men det var en uppenbarelse, flyktad i den nästa sekunden; ty Enoch vände genast bort hufvudet och sade med likgiltig röst: Det var en vacker blomma. Ja, mig behagar den hvita rosen mera än den rödan, svarade Harmen. Hon kunde icke få samma makt öfver sin röst som han. Det öfriga sällskapet började en lång diskussion om hvita och röda rosor, och då man i detsamma kom till en smal gångstig, som sluttade utföre, sade Enoch leende till Harmen: Min kära svägerska, vill du ej-taga min arm till stöd? Harmen tog den. Det var första gången ban erbjöd henne en dylik förtrolig artighet. Var det en villa eller en verklighet? Harmen tyckte att genom Enochs arm gick en darrning, då hon lade. sin hand på den. De kommo, utan att Harmen rätt visste buru, ett långt stycke framom de andra. Hvarifrån bärflyter din förkärlek för hvita rosor ? frågade Enoch. Gud vet, det har jag aldrig gjort mig reda för.s Då är jag lyckligare, ty jag vet hvarföre de behaga mig. Låt höra! Jag är nyfiken att veta det. Jag ser aldrig en hvit ros utan att föreställa mig att den är en bild af qvinnans hjerta. Lika rent till tankar och känslor, som -osens blad äro, måste det vara. Också ans ser jag den man föraktlig, som, så illa förstår hvad samvetet bjuder, att han utsätter den jvinna, han håller af, för frestelser, hvilka unna kasta den minsta skugga öfver hennes själsrenhet. Men, Enoch, icke kan mannens förnuft tid stå som väktare öfver häns känsla, och lerföre är bäst att icke vara sträng, då vi löma andra.n