Aftonbladet – 12 oktober 1860, sida 2

kallade något ombytligt i Harmens sätt, som gjorde att hon ofta gaf prof på nyckfullbet. Enoch var emot Harmen sådan som emot Edith, och ingenting gaf henne anled: ning förmoda, det hans känsla för henne var af någon annan natur. Det:blef en bitter strid för den stolta qvinnan. Sedan bon ansåg sig fullt förvissad att icke meöra vara älskad, önskade hon med feberäktig otålighet att få återvända hem — en önskan, den allt gynnade. Aberney, som åtföljt Edith och Harmen till Stockholm derföre att han haft affärer att uppgöra derstädes, var efter tre veckors tid färdig att resa, och Harmen visade sig fullkomligt nöjd att följa honom tillbaka till hemmet. Allt nog, resan blef bestämd, och endast en helt kort tid återstod att vistas i Stockholm. Ett par dagar före densamma hade faster Sara öfvertalat sina slägtingar att göra en liten utfärd till hennes Illa sommarställe, som låg utom Kungsholmstullen och dit. hon inbjudit några vänner. Harmen var skön. Den unga finska frun uppvaktades också af de herrar, som voro bjudna. Alla täflade om att af: henne vinna ett småleende eller en blick. Med en utsökt takt visste Harmen att vara artig, utan att uppmuntra. Hennes samtal var bildadt, stundom lifligt, men öfver hela hennes väsende hvilade en tung slöja, bakom. hvilken man tyckte sig se elden glöda; men det var icke en eld, som ingaf några förhoppningar för dessa fjärilar, utan en, som sade: Icke for er.,. Enoch var ovanligt tyst och tankfull. Hans ögon hbvilade oafvändt på Harmen, likväl utan tt hon märkte det, emedan hon icke en enda gång hade fästat sina på honom. Harmens stolta hjerta fördrog icke att han skulle tre, det hon älskade honom nu, sedan han upphört att göra det. Man gjorde en promenad i trädgården. Ett af de främmandes barn bröt en hvit törnros och gaf Harmen. Hon fästade den i sitt skörp. I samma ögonblick kom hon att se